Berättelser om och omkring Vasabygget


Plötsligt, klockan 2 på natten, ringde telefonen högljutt i torpet!

Min mor rusade sömndrucken upp ur sängen och trodde att en svår olycka hade hänt någon av hennes närmaste eftersom man var tvungen att ringa mitt i natten!

Det var en mörk och blåsig novembernatt på 1960-talet och utomhus var det kolsvart. Inga väglampor fanns ännu i Vasabygget och närmaste grannar (135 resp. 285 meter ifrån) hade ingen belysning tänd. Varken inom- eller utomhus.

En bekant man berättade viskande att hans fru hade fått mycket ont mitt i natten. Mor kunde höra henne skrika i bakgrunden. Kunde min mor tänka sig att komma över till dem och bedöma om de skulle ringa efter ambulans eller ej?

Min far hade vaknat och undrade vad samtalet rörde sig om. Mor berättade och far tyckte "Vad är det för trams? Han kan väl ringa själv!" Men mor beslutade sig ändå för att gå till dem.

Då hon kom utanför torpets dörr så kunde hon inte se handen framför sig i novembermörkret. Hon svepte med händerna framför sig för att inte gå på något. Med fötterna kunde hon känna ungefär var hon på tomten och infartsvägen hon var. Då hon kom ut på grusvägen - fortfarande med händerna svängande framför sig - kunde hon lokalisera sig när hon befann sig på grusvägen eller råkade komma ut i gräset i diket.

Efter några långa minuter såg hon den tända ytterbelysningen på huset där den uppringande bodde!

Även utomhus kunde hon höra hustruns skrik av smärta.

Då hon blev insläppt berättade mannen när och vad som hänt med hustrun. Mor gick upp till deras sovrum och hustrun tystnade då hon hörde mors steg i trappan.

"Hur är det, (förnamn)?" frågade mor. "Jaså, e de du?" svarade hustrun och satte sig upp i sängen. Jo, hon hade ont i magen, men det hade nog blivit bättre. Hon ville gärna visa fotografier av sina barn och barnbarn efter en stunds samtal.

Problemet var som bortblåst. Mannen i huset var fortfarande kvar på nedanvåningen. Efter en stund frågade mor kvinnan om hon hade ont fortfarande. Nej, det hade hon inte längre.

Mor sade adjö och gick ner till mannen, som satt vid köksbordet. Han tyckte det var duktigt av mor att få slut på hustruns onda och ville höra lite om vad hon hade sagt.

Därefter - nu hade klockan blivit omkring klockan 3 på natten - tog det några tiotal minuter att långsamt ta sig tillbaka till torpet.

Min far hade släckt husets tända ljus, så hon fick svårigheter att lokalisera ingången vid vägen. Men så småningom kom hon till ytterdörren och hoppades att min far inte hade låst den inifrån. I brådskan hade hon nämligen glömt att ta med sig ytterdörrens nyckel.

Dörren var öppen och far snarkade högt i sovrummet. När mor lade sig igen var klockan tjugo i 4.

När hon träffade paret igen så var varken hustrun eller mannen angelägna att prata om händelsen i novembernatten.

Källa: Min mor


Foto av en Vasabygget-granne som föddes 1815. Dennes levnad blev en del av Skånes historia på 1800-talet. Hans utfartsväg gick bredvid Vasabygget 2 (nuvarande Vasabygget 1:15, postlåda 206).

Det började med min undran om ett hus på Vasabyggets karta från 1842. Den röda pilen på nedanstående karta visar på huset placerat omedelbart intill Vasabyggets mark och med utfartsväg i Vasabygget.

Efter kontakt med Lars-Inge Sjöholm i Karsholm fick jag reda på att "upprorsmakaren" Gabriel Tullberg bodde i huset med sin familj från 1840-talet till 1860-talet.

Lars-Inge skriver "Vid Laga Skiftet 1847 hade denna fastighet beteckningen Karsholm 3:5 och omfattade 1/16 mtl. Ägaren var då den kände 'uppviglaren' Samuel Tullberg."

För dig som inte hört talas om Samuel Tullberg tidigare, så kan jag börja med att citera inledningsorden i Magnus Olofssons doktorsavhandling från 2008 "Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden 1867-1869":

"Min avhandling om Tullbergska rörelsen handlar om den bortglömda konflikten om jordäganderätt som utspelade sig i Skåne och de människor som deltog i den. Mellan 1867 och 1869 försökte hundratals människor ur de lägre folklagren vinna äganderätt till frälsegårdar som tillhörde ett tjugotal skånska gods. De hävdade att gårdarna i själva verket inte tillhörde godsägarna, utan att de med rätta var deras. Därför måste de få äganderätt till dem. Striden var understundom dramatisk, med mordförsök, husockupationer och skottlossningar. Myndigheterna måste flera gånger mobilisera soldater för att lugna ned de upprörda sinnena och hindra öppen revolt. Denna hätska strid har kommit att kallas för Tullbergska rörelsen efter f d korporalen och bondadvokaten Samuel Tullberg, som kom att bli rörelsens centralgestalt genom sin rastlösa verksamhet som sakförare å deltagarnas vägnar."

Men för att ta det från början:

Samuel Larsson föddes i Bolbrohuset på Söderåsen nära Klåveröd den 14 augusti 1815. Fadern var husmannen Lars Jönsson från Svalöv och modern Bengta Nilsdotter från Konga (Malmöhus län).

1833, som 18-åring, städslade han sig som dräng i näraliggande gården Bonnarp nr 10. Efter två år där flyttade han till hemmet igen. Bonnarp låg vid utbildningslägret för Norra Skånska Infanteriregementet i dåvarande Ljungby (senare Ljungbyhed) så kanske hade han påverkats av all soldatverksamhet kring Bonnarp under sitt arbete som dräng.

Hur som helst så återvände han till grannsocknen Riseberga där militärlägret låg. Mellan 1836 och 1838 utbildades han troligtvis till korpral. Han fick soldatnamnet Tullberg. Två grannar till barndomshemmet hade efternamnet Tullberg; brödrarna Sven och Samuel Tullberg. Sistnämndes hus kallades Tullstorp. Kanske tilläts han själv föreslå ett soldatnamn vid inskrivningen.

1838 antogs Samuel Larsson Tullberg som rotesoldat på gården Björka nr 2 några kilometer söder om hemmet.

Källa: "Centrala Soldatregistret": Samuel Larsson Tullberg, antagen 1838, avsked 1851, Norra Skånska Infanteriregementet, Luggude kompani, Kropp socken, Rote: Björka 2, torpnummer NS-07-0044.

Här, vid Söderåsens sydsluttning tjänstgjorde han som korpral i 13 år. 1851 tog han avsked som soldat och flyttade i juni 1852 till Karsholm. Redan på 1840-talet ägde han fastigheten Karsholm nr 3:5 (D på kartan). Till höger om pilen ses "Tullberg" på nedanstående karta.

Andra skrivelser om Samuel Tullberg:

Källa: Tidskriften ALE - historisk tidskrift för Skåneland, nr 2 1969, författare fil.mag. Jean Bolinder

Här är direktlänken till artikeln om Tullberg.

Då ni kommit till förstasidan på tidskriften från 1969 (100 år sedan Tullbergska rörelsen började) så sök (kringla+F) efter "Tullberg" och du bör komma till den första sidan av Bolinders artikel. Om inte så blädda ner till sida 11 i tidskriften.



Nils Svensson 1: Berättelsen om en ovanlig man i Skäggestorp

Här nedan visas en artikel i Nordvästra Skånes Tidningar (NST) från den 9 juli 1979.

Den berättar om Nils Svensson, född 1828, som levde ända fram till 1918.

Inom kort kompletteras och kommenteras artikeln med uppgifter från kyrkoböcker om Nils Svensson. Men först börjar vi med hela tidningsartikeln: 

Historien om Skärarn's väg i Skäggestorp vid Perstorp

PERSTORP: Än idag går man i Skäggestorp på "Skärarn´s väg" en väg uppkallad efter Skäre-Nils, eller Nils Skärare som han egentligen hette, Nils Svensson.

Skäre-Nils bodde vid den vägen i ett "jordhus" d.v.s. en backstuga. Vägen hittar man om man tar den gamla kyrkstigen i Vasabygget strax utanför Perstorp (vägen mot öster mellan Einar Wingrens hus och gården Vasabygget, där Gunnar Wingren bor). Man går över den lilla bäcken där kvarnen "skvattan" låg (för malning av brödsäd) förbi grustaget och tar sedan in på en mindre skogsväg åt höger upp på "gäret" d.v.s. åsen som går mellan Skärs-Nils och Rågmyr. Cirka en kilometer öster om Vasabyggets gård ligger resterna efter Skära-Nils backstuga.

Brodern Per Skärare bodde i en annan backstuga ett par hundra meter längre bort (mitt för ett grävlingsgryt idag).

SKÄREJÄRN

Namnet Skärare hade Nils och Per fått av..."Jo, förr i tiden när de odla alla sankmarker häruppe. Det var gräs och sånt som de gick och skar upp tuvorna, och sen lade de i bunkar, sen brände de upp ett. Och se´n så i askan, däe sådde de och satte litta - sådet var hela odlingen de hade på den tiden. Nils Skärare, han hade ett skärejärn och gick och skar tuvorna av".

Denna synnerligen primitiva odlingsmetod hade alltså gett bröderna deras namn.

BRÄNNODLING

Metoden kallas brännodling. Den gav har man sagt "rika föräldrar, men fattiga barn" eftersom den snabbt sög ur jorden. i nord-Skåne nyttjades den ännu i slutet av 1800-talet vid nyodling av mossmarker - och Skäre-Nils var en av dem som nyttjade metoden.

Skäre-Nils drog sig fram genom att binda kvastar åt folk. Välkänt är hans sätt att ta sig till Lund och Malmö med två rullebörar på en gång: Han gick ett stycke med den ena rullebören och gick tillbaka efter den andra. Tog ett nytt stycke med den ena, gick tillbaka efter den andra... Och så höll han på. I Lund och Malmö sålde han sina kvastar.

BRÄNSLE

När den nye bonden, Johannes Johansson i Vasabygget fällde stora bokar lär Skäre-Nils ha sagt: "Jag ska gå till den nye bonden, för han fäller så stora bokar. Han är nog inte omöjlig, utan att jag kan få några kvistar".

SNÄLL GUBBE

Skäre-Nils ansågs som en snäll liten gubbe. Några svårigheter att få tag på kvistar och liknande lär han inte haft.

Skäre-Nils "jorhus" hade tre stenväggar och jordgolv. En järnspis och kamin fanns. Ett järnrör stack ut genom taket från kaminen.

En säng hade han, "men han hade mycket dåligt med sängkläde. Han hade bara lite gamla rockar och lite halm, gubbstackarn. Rockepacken hade han mitt på golvet, där satt han sina "limma" (kvastar), så blev det lite bitar över och de slängde han i kakelugnen. Mot slutet så hade han så dåligt. Röret ramla ner och han kölna. Röken gick utefter taket ut genom en fönsterlucka".

LUMP

De sista åren handlade han lite med lump och sålde i Klippan. En hästskjuts tog iväg lumpen dit till en firma.

På vintrarna fick Skära-Nils sova i ett hörn på gårdarna. Gunnar Wingren kan berätta om den lille gubben, som trodde på Skogsnuvan och tomtar och annat trolltyg, och som fick sova i ett hörn på Vasabyggets gård.

1918 dog Nils Svensson, omkring 90 år gammal.

GUNNEL HEDBERG (journalist på NST)

Artikeln kompletteras av en bild på en backstuga (dock inte Skäre-Nils') 

Text under bilden: Edvin Johansson i Vasabygget minns Skäre-Nils stuga. Enligt honom liknande hans stuga mycket den vi ser på bilden. Ett järnrör stack ut genom taket. Bilden föreställer Johna-Johannas stuga vid Stenlyckan, vid nuvarande Andreassons äng, med Johanna utanför sin stuga.

Källa: NST från den 9 juli 1979. Artikeln lånad av Ulf Vingren, Vasabygget


Efterskrift av artikeln om Nils Svensson 1:

Jag tittar närmare på "Skärarens" liv före ankomsten till Skäggestorp 1909 (Se nedan!).

Nils "Skäraren" Svensson var född i Svalöv "kl 2 om morgonen" den 27 augusti 1828. Hans far var Sven Persson och Hanna Carlsdotter (37 år) i Norra Svalöv. Sven hade en två år äldre bror som hette Hans. Familjen flyttade till Halmstad plan nr 14 i Malmöhus län (öster om Landskrona).

 Nils flyttade 1844 som 16- åring till Torrlösa församling och Vittskövle slott som dräng. Hans husbonde var löjtnanten Hackwitz. Efter fem år på slottet flyttade han till Sven Bengtsson i Sireköpinge nr 7 som dräng.

I Sireköpinges inflyttningsbok står som inflyttade Nils och hans hustru. Dock verkar detta äktenskap vara av kortvarig natur eftersom någon hustru eller hennes namn aldrig förekommer senare för Nils.

Nils tycktes ha levt ett kringvandrande liv som dräng och arbetskarl på gårdar i Sireköpinge, Brödåkra, Spännarebygget i Perstorp, Halmstad (Malmöhus län), Torrlösa, Hyllstofta och Karsholm.

Någon gång mellan 1855-1860 antecknades han såsom "luffare".

1861, då Nils är 33 år skrivs han med "vistelse på socknen", dvs han finns inom socknen - Halmstad (Malmöhus län) i detta fallet - men har ingen fast bostad.

Han antecknades inte vid mantalsskrivningen 1871 och skrevs 1906 in såsom "obefintlig" i Sireköpinge.

Men så finner jag en anteckning om köp av jord i Skäggestorp den 19 juni 1878! Det är Riksarkivets lagfartsanteckningar från Norra Åsbo domsaga.

Här står antecknat att Nils Svensson köpte 2,5 tunnland (1,25 hektar) jord avstyckat från Skäggestorp nr 1 5/64 mantal. Köpebrevet är från den 19 juni 1878. 

Om denne Nils Svensson är densamme som Nils Svensson, född den 27 augusti 1818, vet jag inte. Endast namnet står antecknat och jag kan inte finna någon Nils Svensson i kyrkoböckerna för Skäggestorp strax efter 1878.

Men om vi nu förmodar att Nils Svensson, född 1818, köpte ett stycke jord i Skäggestorp 1878, då han var 50 år, så tycks det ju överensstämma med att han kallas "hemmansägare" då han, vid 81 års ålder, flyttar till Skäggestorp och sin backstuga.

Den 29 maj 1906 skrivs han som inflyttad till Oderljunga församling och Karsholm nr 1. Han hade haft ett flyttningsbetyg från Sireköpinge med anteckningen "från obefintlighetsboken".

Han kom ensam till Karsholm 1 (5/256 mantal), nuvarande Karsholm 3:31, Oderljunga församling. Karl har nu blivit gammal. Om några månader ska han fylla 78 år.

Efter tre år på Karsholm 3:31 flyttar han så in på Skäggestorp 1 som "hemmansägare" den 3 december 1909. Han är nu 81 år gammal. I en kyrkbok finns även antecknat "Nils Svenssons ställe".

Nils "Skärar´n" Svensson bodde alltså i vad som även kallas "Skärarhyttan" mellan december 1909 till sin död i februari 1918.

I dödsboken står "Nils Svensson lumphandlare ogift Skäggestorp 1 Dödsorsak: Ålderdomssvaghet".

En titt på artikelns uppgifter:

Edvin Johansson i Vasabygget 1:2 stod som uppgiftslämnare om Nils "Skäraren" Svensson. Edvin var född 1902 och mellan 7 och 16 år då Nils bodde i sin backstuga.

Gunnar Vingren i Vasabygget - som nämns i artikeln - flyttade med sin far till Vasabygget 1921 och då hade "Skäraren" varit död i tre år.

Nils tycks ha gjort intryck på boende i närheten av hans backstuga under de endast 9 år han bodde där. Men uppgiftslämnaren Edvin var ung då Nils bodde i sin backstuga. Edvin nämner även Johannes Johansson i Vasabygget. Johannes var Edvins far. Kanske har olika berättade uppgifter om Nils sammanflätats.

I artikeln nämns även Nils bror Per, som skulle bott några hundra meter från Nils. Men Nils bror hette Hans och någon Hans Svensson, född 1826, finns inte i Skäggestorp vid denna tiden.

Tillägg: Jag pratade nyligen (24 juli 2020) med Claes Månsson på Skäggestorp 202 så artikeln kommer att kompletteras så småningom. Detta har (7 jan 2024) jag missat. I vår ska jag försöka kontakta Månsson och återkomma.

Källa: Kyrkoböcker i Oderljunga och Svalövs församlingar. Riksarkivets uppgifter om Norra Åsbo domsaga.


Nils Svensson 2: Efter Nils död upptäcktes något med gränsen till grannen 

Nils dog den 1 februari 1918, 90 år gammal på sitt hemman i Skäggestorp. 9 månader senare, den 14 november 1918, flyttade den 30-årige ungkarlen, Julius Johansson, in från Västra Torup på - skrivet i Husförhörsboken - "Nils Svenssons ställe".

Den 24 november 1920 - två år senare - flyttade den 30-årige familjefadern Edvin Månsson in som granne till Julius Johansson.

Den 27 juni 1921 - ett halvår efter inflyttningen till Skäggestorp - upprättades en karta med Edvin Månssons gränser för sitt hemman.

Året efter anmälde Julius Johansson till Lantmäteriet att råmärkena (gränsmarkeringarna) mellan hans och Edvin Månssons båda hemman var felaktiga på en plats.

Den platsen är utmärkt på nedanstående kartor med en röd pil.

Rågången (en stengärdesgård) var felaktigt lagd på Julius Johanssons mark i stället för på den fastställda gränsen mellan Julius Johansson och Edvin Månsson. Distriktslantmätarens protokoll nämner:

"§6 Vid undersökning av rågångarna visade det sig, att gränsen ... på marken utgjordes av en stengärdesgård, som i sin norra ände krökte in på Johanssons skifte 6-7 meter. I anledning härav framstakades rågången rak från söder och befanns den därefter överensstämma med den gamla, fastställda kartan."

Kartorna nedan är - från vänster - från 1920, 2020 resp. en satellitbild från 2016 av samma område.

På kartan från 2020 - en karta från Lantmäteriet som visar upphöjningar i marken - anas vid pilen den - som jag tror - gamla rågången (stengärdesgården) från 1920.

1920 var området uppdelat mellan Vasabygget och Skäggestorp. 2020 ingår området i Skäggestorp, så det blir ingen konflikt mellan markägare om gränsmarkeringen är felaktig.

2016 års satellitkarta visar med sin röda markering samma markeringar som finns på kartorna från 1920 och 2020. Den röda markeringen ligger omedelbart höger om 1920 års gränsmarkering mellan Vasabygget och Skäggestorp.

På satellitmarkeringen ser man att skogskanten går precis efter 1920 års fastställda gränsmarkering och den går alltså korrekt efter 1922 års korrigering av gränsen.

Så nu till en spekulation av mig om den tidigare ägaren Sven Nilsson: Kan det ha varit så att grannen till Sven medvetet flyttade eller byggde en stengärdesgård mellan deras ägor som lades eller flyttades in på den åldrande ("Mot slutet så hade han så dåligt." Citat från Edvin Johansson.) "Skäre-Nils"?

Nils köpte egendomen i Skäggestorp då han var 50 år, men bodde inte där själv förrän han fyllt 81. Kanske hade någon, under tiden Nils inte bodde där, byggt stenmuren in på Nils mark?

Klicka på kartorna ovan för att se en tydligare bild!



Ett rättsfall från mitten av 1800-talet

Jag kan inte låta bli att publicera några rader från Norra Åsbo Häradsrätt om en konflikt mellan en lösmynt präst och en envis bonde:

Jag citerar först originaltexten. Längst ned hittar du en översättning till nutida svenska.

"Till Norra Åsbo Härads Lofliga Tingsrätt!

Sedan nu frågan om Herr Kongl. Hofpredikanten Engdahls mot mig gjorde äreröriga beskyllningar blifvit genom å ömse sidor inkallade Vittnen tillräckligen afhandlad, har jag mig friheten att göra i detta må följande slutpåståenden:

Uti en till Loflige Härads Rätten den 9de Mars förlidit år afgifven skrivelse, har Herr Hofpredikanten erkänt, att han under October Månad 1842 åtskilliga gångor både i mindre och större samquäm ibland mycket annat påstådt, att jag från mina myndligar Mamsellene Ulrika och Fredrika Offen "olofligen tillgripit eller stulit en Ko".

Derefter förtäljer Hofpredikanten, hvad han icke gillat styrka, att den i frågavarande Kon nattetid försvunnit från fähuset på Tostarp, och att han erhållit uppdrag att efterlysa såwäl densamma som Tjufwen.

Att den olofligen och hemligen tillgripna, det vill på gammal ärlig svenska säga, den stulna Kon, befanns snart i arrendatorns, systersonens, förmyndarns och den Presumtiwe arfvingen wåld.

Vittnet Emanuel Johansson har upplyst, att Hofpredikanten Engdahl wid ett bröllop i Svenstorp till Pehr Bengtsson i Allarp yttrat, att jag från mina Mostrar stulit ett Kokreatur.

Vittnet Måns Jönsson som år 1842 war i min tjenst har intygat, att han wid flyttningstiden inställt sig hos Hofpredikanten Engdahl för att lösa prestbewis, denne bland annat yttrat: "helsa Tjufwen i Vessmanstorp, att han skall utgifwa betyg i enlighet med Tjenstehjons stadgan". Likaledes hade Hofpredikanten till samma wittne wid annat tillfälle sagt, "att man almännelig benämnde mig för KoPetter, whilket jag äfwen fick heta så länge jag lefde".

Det är således både genom Hofpredikantens eget medgifvande och genom flera vittnen styrkt att han wid åtskillige tillfällen Kallat mig för Tjuf och beskyllat mig för att ha stulit, liksom han bestämt uppgifwit en Ko såsom det af mig stulna. Denna beskyllning kan icke då anses såsom ett förhastadt yttrande af Kongl. Hofpredikanten, emedan det vid flera tillfällen blifvit upprepat och icke blott wid gilleslag, då det kunnat få en ursäktligare Benämning. Äfwen inför Domstolen har Hofpredikanten både skriftligen och muntligen upprepadt påståendet, och welat slutligen leda det till bewis i stället för att detsamma återkalla och afbedja.

Återstår nu således att tillse hwad skäl Hofpredikanten kunnat ha dertill och i hwad mån dessa skäl kunna inför Lag bestå.

Wittnet Måns Jönsson upplyser att han som 1842 tjente på Tostarp en dag i October Månad från mig erhållit skrifwelse innehållande befallning att han till min dreng Påhl skulle aflemna ifrågavarande Kreatur. Vidare att han dagen därefter för Mamsell Fredrika Offen nämt att Kon blifwit till Wessmanstorp afförd. Äfwen upplyser detta Wittne att under min mors lifstid hon jemte Fredrika Offen wexelvis begagnat såwäl den ifrågawarande Kon, som en annan.

Sjunne Johanssons wittnesmål instämmer i hufwudsaken med Måns Jönssons.

Pigan Cicelea Måns Dotter säger i sitt wittnesmål, att hon straxt efter Öfwerjägmästar Offens död bemärkt att jag upplåtit till mina Mostrars och min Moders begagnande twenne Kor och att dessa mjökats tillhopa med mina öfrige Kor på Tostarp. Vidare att mina drängar då de på Tostarp inställde sig för Kons afhämtande för vittnet omtalatändamålet med deras ditkomst. Att det genom wittnen bestyrkta uppenbara sätt på hvilket jag gått tillväga wid Kons afhämtande, skulle detta icke kunnat få benämning af Stöld, äfwen om den tillhört annor man. Pigan Cicelea Måns Dotters wittnesmål bestyrker likväl serskilt att Kon war upplåten till mina mostrar och min mors, således icke deras egendom.

Som förmyndare äger jag rättighet att på sätt mig bäst synes använda den lösa egendom, som genom arf kunnat tillfalla mina myndlingar."

Om, som Hofpredikanten påstått 22 kapitlet 4 paragrafen ärfda Balken utvisar att lösören som omyndig sjelf behöfwer, icke må afyttras, så bör sådant wid bouppteckning anmärkas och till sitt wärde upptagas auch med förmyndares samtycke. Då sådant icke skett och då Hofpredikanten icke ens bjudit till att wilja förstå, att i frågavarande Ko wore en mina mostrars tillhörighet på det enda sätt hwarpå den kunnat wara, menligen såsom Köpt för af dem besparade medel, så ramla alla de dråpliga skäl, genom hvilka Hofpredikanten Engdahl welat undskylla sig för de hafda äreröriga beskyllningarne.

Men Hofpredikanten Engdahl, som är känd för att wara fyndig då det gäller att reda sig ur Kinkiga förhållanden, har velat för Domstolen framlägga ett nytt skäl genom hvilket, om det annars wore grundadt den för presterskapet behagliga friheten skulle uppstå att huru mycket de finna för godt, nedfläcka sina åhörares rykte och göra mot dem tillmälen af den gröfsta beskaffenhet, utan att något Lagligt tilltal derför skulle bli möjligt. Han säger nemligen, att han "endast och allenast som Religionslärare, det vill säga från sin ståndpunkt betraktat mitt förfarande och att det wäl må tillåtas en Kristi tjenare att på sina åhörare tillämpa sin Mästares lära tillåtas honom säga och lära dem, att man kan bryta mot 5te, 6te och 7de buden af Herrens heliga Lag och wara derföre straff skyldig, utan att likwäl efter borgerlig Lag kunna dommas skyldig till dråp, horsbrott eller stöld.

Äfwen utan mitt påpekande är jag öfwertygad om, att Härads Rätten inser och som sig bör bedömmer det både enligt borgerlig Lag tillempningsvis oriktiga och enligt Kristlig Lag skrymtaktiga och Jesuitiska i detta resonnemang.

Den mästare Hofpredikanten åberopar har icke på något sätt befallt eller ens tillåtit sina sändebud att göra personliga anfall mot någon eller att benämna någon såsom af sändebudet ansedd som brottsling mot ett eller annat bud. Twertom har Presterskapet sig genom Kyrkolagen strängeligen föreskrivit att wakta sig till och med för personliga häntydningar.

Väl kunde det ha warit Hr. Hovpredikantens rättighet att om han werkligen ansett mig ha förbrutit mig på det sätt han uppgifvit, då enskilt tilltala mig derför. Nu visar det sig, att den bestraffning han säger sig i Mäst. namn ha utdelat, har bestått deruti att han i min frånvaro, då ingen förklaring och förswar å min sida warit möjligt, wid stora folksamlingar benämnt mig för Tjuf och speciellt uppgifwit wari mitt Tjufsbrott bestått. Hofpredikanten söker äfwen ett skydd, under det föregifvande ofvannemde i sitt skriftliga anförande, att om Härads Rätten skulle taga han påstående så, som hade han i borgerlig mening tillwitat mig stöld, så återkallade han detsamma och wille då icke ingå någon bevisning.

Detta är en af de swängningar som Domstolen nog wet att till dess rätta halt bedömma. Hade Hofpredikanten welat ha frågan i detta hänseende utredd så hade han wäl wetat att derom begära Domstolens direkta utslag. I det utslag som vid Tingets slut fälldes, har Härads Rätten förklarat, att den wille lemna Svaranden tillfälle att styrka, dels hvad rätt Mamsellerna Offen haft till den ifrågaställda Koen, dels utrett på hwilket sätt densamma af mig skulle blifvit bortförd. Det tillkom således Hofpredikanten sjelf bedöma sin ställning.

Med kännedom om det farliga deruti, hade han wäl vid det senare tillfället inför Domstolen bordt återtaga hvad han förut sagt, men i det stället framkommer han med vittnen för att willja bestyrka sina påståenden och dessa bestyrka alls intet af det Hofpredikanten påstått, men deremot mycket till upplysande af werkliga förhållandet.

Att Hofpredikantens sätt både att förut yttra sig om denna handling och Hofpredikantens framställning deraf inför Domstolen, äfwensom hans slutliga försök att genom inkallade wittnen vilja bestyrka sina tillmälen, finn er jag hans arrghet och bitterhet mot mig lagd i öppen dager på ett sådant sätt att han icke ens kan skyla densamma under sin Prestkappa, hwaruti han annars på det omsorgsfullaste söker insvepa sig.

Hofpredikanten har i sitt skriftliga anförande den 9de Mars förlidit år tydligen tillkänna wara tillställd för att wäcka skandal och af personer som genom ett eller annat band äro fästade wid Hofpredikanten, har jag förnummit att mitt tillgörande fått uppbara namn af Kittslighet.

Jag anser mig berättigad att åtminstone åt Hofpredikantens påstående egna ett genmäle.

Väl uppstår af denna Rättegång en icke obetydlig skandal för Hofpredikanten Engdahl men hvem har dertill gifvit anledning om icke han sjelf. Der behöfs icke någon kittslighet utan endast en ganska wanlig grad af rättskänsla och oräddhet för att fram hålla Hofpredikanten för sina oskickliga beteenden och helst då man deribland endast utsöker ett eller ett annat och låter de öfrige passera.

Den som i detta fall ville göra sig till en samlare, skulle säkerligen på ett högst betungande sätt upptaga Loflige Härads Rättens tid. Hvem känner icke huru långt Hofpredikantens hättskhet och illska kan föra honom? Hvem känner icke huru han här utfarit både mot den förre tillförordnade Domhawfanden och mot den ännu närvarande Kronofogden. Hvem känner icke hans wanwördiga och ännu obestraffade utlåtelser mot sina förmän i Lund, hans förhållande mot sin embetsbroder i Riseberga. Ja de mer än mycke skandalväckande seenerna emellan honom och hans köttslige broder den från orten förswunne Inspector Engdahl, hans nattetid tilltänkte anfall mot Jöns Andersson i Näbbhuset. Hans hot och trug mot Sven Heljassons i Åstratorp hafwande hustru m.m..

Oss likväl vill han som skandal benämna mitt förhållande då jag inskränker mig till att Lagligen tilltala honom för hvad han gjordt mot mig. Jag återkommer således till mitt i stämningsansökning gjorda påstående att Hofpredikanten Engdahl måtte anses och straffas efter 40 Kapl. 1 § jämförd med 60 Kapl. och 48 § Missgernings Balken det vill säga för att nyttja ett af Herr Hofpredikanten begagnat uttryck på gammal ärlig svenska säga "stånda Tjufs Rätt" och ersätta mig Rättegångkostnader efter bifogad Räkning.

Tostarp den 10 Februari 1844.

P. Åkerholm"

Översatt till nutida svenska borde texten bli ungefär:

"Till Norra Åsbo häradsrätt.

Hovpredikant Engdahls anklagelser mot mig har diskuterats tillräckligt, men jag vill ändå slutligen påpeka:

Engdahl har i skrivelse från den 9 mars 1843 påstått att jag i oktober 1842 har 'tagit eller stulit en ko' från ägarna Ulrika och Fredrika Offen, över vilka jag är förmyndare. Vidare påstår Engdahl - vilket han inte kunnat styrka - att kon försvunnit på natten från ladugården i Tostarp och att han fått i uppdrag att söka efter både ko och tjuv."

Den "stulna" kon var snart i arrendatorns, systersonens och arvingens ägo, dvs min.

Vittnet Emanuel Johansson har informerat om att Engdahl påstått, vid ett bröllop i Svenstorp, att jag stulit en ko från mina mostrar.

Vittnet Måns Jönsson, som var i min tjänst 1842, har intygat att han i oktober varit hos Engdahl för att få ett intyg påskrivet. Då påstod Engdahl bland annat: 'Hälsa tjuven i Vessmanstorp att han ska skriva betyg i enlighet med bestämmelserna'. Engdahl yttrade även vid samma tillfälle att man allmänt kallar mig för KoPetter och kommer att göra så länge jag lever.

Det är styrkt både genom Engdahls egna medgivande och i flera vittnesutsagor att Engdahl vid flera tillfällen kallat mig för tjuv och anklagat mig för att stjäla en ko. Denna anklagelse kan inte ses såsom ett i hast yttrat och ogenomtänkt påstående. Även inför domstolen har Engdahl både muntligen och skriftligen upprepat påståendet. Han vill leda påståendet i bevis i stället för att ta tillbaka det.

Nu kvarstår vilka skäl Engdahl har och i vilken mån dessa kan hålla inför lagen.

Vittnet Måns Jönsson informerar om att han en dag i oktober 1842 fick en skrivelse från mig. Denna skrivelse innehöll en uppmaning att han skulle lämna kon till den, hos mig anställde, Påhl. Måns informerar även att han dagen efter nämnde till fröken Fredrika Offen att kon hade förts till Wessmanstorp (söder om Riseberga). Vidare informerar Måns att under min mors livstid hade hon och Fredrika Offen växelvis nyttjat kon.

Sjunne Johanssons vittnesmål stämmer i huvudsak överens med Måns Jönssons.

Anställda Cecilia Månsson nämner i sitt vittnesmål att hon strax efter överjägmästare Ottens död märkt att jag lämnat två kor att användas av mina mostrar och min mor samt att dessa kor mjölkats tillsammans med mina övriga kor på Tostarp. Anställd personal hos mig infomerade Cecilia, då de hämtade korna på Tostarp, om vilket ärende de hade för kon.

Ovanstående skäl, bestyrkt av flera vittnen, kan inte medföra att handlingen rubriceras som en stöld. Anställda Cecilia Månssons vittnesmål styrker särskilt att kon lämnades för nyttjande av mina mostrar och min mor. Kon var inte deras egendom.

Såsom förmyndare har jag rätt att på bästa sätt använda den lösa egendom som genom arv kunnat tillfalla mina omyndiga mostrar.

Engdahl påstår att kap. 22 p. 4 i Ärvdabalken säger att lösöre som omyndig behöver ej må avyttras. Vid bouppteckningen ska detta antecknas med värdebedömning och med förmyndares godkännande. Detta har inte skett och Engdahl har inte insett att kon är en av mina mostrars ägodelar som köpts för av henne sparade medel. Därmed faller alla skäl för Engdahls anklagelser mot mig.

Engdahl, som är väl känd för sin uppfinningsrikedom då det gäller att komma ifrån egna trångmål, har dock inför Domstolen funnit ett nytt skäl, som medför att han kan grovt klandra sina församlingsmedlemmar utan att något rättsligt efterspel skulle vara möjligt.

Engdahl säger nämligen att han "som religionslärare" har rätt att klandra sina församlingsmedlemmar om de bryter mot Guds lagar och kan därför "straffas" enligt denna. Även om medlemmen inte kan dömas enligt civil lagstiftning.

Jag är dock övertygad om att Häradsrätten inser och kan bedöma sådana rättsligt civilrättsligt ovidkommande kristna regler.

Den Gud som hovpredikanten åberopar har inte på något sätt uppmanat eller tillåtit präster att vara personligt aggresiv mot någon församlingsmedlem eller att kalla denne för brottsling. Tvärtom har prästerskapet genom Kyrkolagen strängt föreskrivits att undvika personliga angrepp på sina församlingsmedlemmar.

Det borde väl vara Engdahls skyldighet att - i första hand - tala enskilt med mig om han nu var övertygad om att jag var skyldig till det han uppgav. Nu påstår han att i Guds namn ha bestraffat mig genom att han - i min frånvaro - då jag inte haft möjlighet att försvara mig, hade i stora folksamlingar hade kallat mig för tjuv och i detalj uppgivit på vilket sätt jag agerat som en sådan. För att själv skydda sig för anklagelsen mot mig så hade han skrivit till Häradsrätten att han inte ville vittna i civil domstol om frågan.Detta är en av de tvära kast som Engdahl visat i detta ärende och som domstolen har mitt fulla förtroende att bedöma. Om Engdahl ville ha klargjort om stöld förelåg, så kunde han begära detta av domstolen.I det utslag som Tinget slutligen fällde har Häradsrätten förklarat att de önskade ge svaranden (dvs mig) möjlighet att styrka dels vilken rätt fröknarna Offen har till den ifrågasatta kon och dels utreda på vilket sätt kon skulle ha blivit bortförd av mig. Engdahl kan säkert själv bedöma vilken ställning han fick i rättsaken genom detta beslut.

Engdahl borde återtaga vad han sagt till domstolen, med tanke på häradsrättens yttrande ovan. Istället försöker han bestyrka sin version med inkallade vittnen. Med detta finner jag hans aggressivitet och bitterhet mot mig så uppenbar för alla att han inte ens kan skyla denna under sin stora prästkappa, vilken han annars omsorgsfullt försöker använda för att dölja sina personliga tyckanden.

Syftet med Engdahls skriftliga anförande den 9 mars förra året tycks enbart vara avsedd att väcka skandal. Av personer som på ett eller annat sätt är bundna vid Engdahl har jag uppfattat att ärendet mest liknar snarstuckenhet hos Engdahl.

Jag anser mig berättigad att åtminstone få svara på Engdahls påståenden om mig.

Denna rättegång medförde en inte obetydlig skandal för Engdahl, men vem är anledningen till detta om inte Engdahl själv?

Man behöver endast en normal rättskänsla för att upptäcka Engdahls märkliga beteenden i ärendet. Den som skulle samla på sig alla Engdahls märkliga beteenden och gå till domstolen skulle belasta häradsrättens tid i onödan.

Vem känner inte till Engdahls hätskhet och ilska? Vem känner inte till hur han skällt ut mot både förre tillförordnade och nuvarande kronofogden? Vem känner inte till hans vanvördiga och ännu obestraffade handlingar mot sina förmän i Lund samt Engdahls förhållande till sin yrkeskollega i Riseberga? Vem känner inte till de skandalartade scenerna mellan Engdahl och hans bror, den från orten försvunne inspektorn Engdahl? Vem känner inte till hans planerade tilltag mot Jöns Andersson i Näbbhuset? Vem känner inte till Engdahls hot mot Sven Heljassons i Åstratorp gravida hustru?

Trots det vill Engdahl kalla det skandal då jag för domstolen anmäler honom för det han gjort mot mig!

Jag återkommer som tidigare till att Engdahl måtte straffas efter kapitel 40, första paragrafen, jämförd med kapitel 60, 48:de paragrafen i Missgärningsbalken. Det vill säga att Engdahl betalar mig samtliga rättegångskostnader enligt medsänd räkning.

Tostarp den 10 februari, 1844

P. Åkerholm"

Källa: Arkiv Digital, Norra Åsbo häradsrätt (L, M, N) AIa:260 (1844)



Video av en sprängning:       https://youtu.be/_d0ps_J2qXM

En sprängning på 1940-talet som syns än idag

I ett av torpen på Vasabygget odlades grönsaker och blommor i ett nyuppfört växthus. Verksamheten gick så bra att det blev tal om utvidgning. Ett nytt växthus uppfördes bredvid det första.

Försäljningen av växthusodlat nådde nya höjder och kvalitén på jorden i växthusen förbättrades genom iblandning av torv.

Men när man grävde djupare i jorden i det senast uppförda växthuset så stötte man på en stor, relativt ytlig jordsten. Man försökte först gräva upp stenen, men den var alltför stor. Efter ett besök av en kamrat till sonen i huset, så framfördes tanken att man kunde spränga bort stenen.

Torparen var skeptisk. Stenen var ju placerad inuti ett växthus, klätt med hundratals fyrkantiga glasrutor med den ungefärliga storleken av 30 x 30 cm. Men hur skulle man kunna förhindra att sprängningen splittrade glasrutorna?

Inget problem menade kamraten. Det gällde att lägga gamla bildäck och andra tyngder på stenen så att splitter från stenen inte nådde rutorna. Sonen höll med.

Torparen och hans fru var fortfarande skeptiska, men gick med på att sonens kamrat använde en reducerad spängladdning.

Dagen för sprängningen kom.

Sonen och kamraten förberedde noggrant detornationen och gamla bildäck samt andra tyngder lades ovanpå stenen. Torparen och hans hustru hukade inomhus bakom fönstret som vette mot växthusen.

Så - KABOOM! sprängdes stenen och med den hundratals rutor i båda växthusen!

Kamraten hade inte förutsett den tryckvåg som en explosion medför! Inga stenar sprängde glasrutorna i växthuset utan tryckvågen av luft som uppkom vid explosionen.

Kamraten blev därmed en alltmer sällsynt gäst på torpet och torparna fick ett styvt arbete med att rensa upp och ersätta glasrutorna med nya. Själva växthuskonstruktionen var av järn och hade inte påverkats av sprängningen.

Ännu 70 år efter den misslyckade sprängningen så finner den nuvarande ägaren av torpet glasbitar från växthuset i jorden upp till 50 meter från stenens ursprungliga placering!

Källa: Berättad 1967 av torparens son.


En skröna (eller sanningen?) om hur två skott utanför Oderljunga medförde att ett hus flyttades till Vasabygget.


På grusvägen från Oderljunga till Ådala, där den går över Oderbäcken, låg fram till i början av 1900-talet en röd stuga  (Se nedanstående karta! Stugan är vid den röda pilen). 

I stugan, strax intill bäcken, bodde en ensamstående man.

Mannen hade börjat att låna ut mindre summor pengar till folk i trakten som var i behov av ett litet lån. Men efter hand började han ta ut en alltför hög ränta på de utlånade pengarna. Så tyckte låntagarna.

Han blev nu kallad "procentaren" av folk och sågs, allt mera, som ett nödvändigt ont i trakten. En mörk höstkväll tyckte någon i trakten att måttet var rågat. Denne någon smög sig fram till "procentarens" stuga. Ingen belysning utomhus fanns, så mörkret kring huset var kompakt.

Ett skott small. Så ännu ett kort därefter.

Dagen efter märktes inget märkvärdigt med stugan. Inte från vägen i varje fall. Först några dagar efter skotten så sprang några nyfikna småpojkar till sina föräldrar och berättade att farbrorn vid bäcken låg konstigt på golvet. Det hade de sett genom det trasiga köksfönstret.

Bud gick efter Länsmannen som, värdig i sitt ämbete, kom till Oderljunga i full uniformering. Han undersökte den livlösa och blodiga kroppen och såg två skotthål i mannens bröst. Förhör hölls med omkringboende, men ingen hade sett något eller hört något. Ingen visste någonting om vad som skett. Länsmannen fick återvända utan förklaring till mannens död.

Åren gick och stugan stod övergiven vid bäcken. Ingen ville bo i stugan där någon eller kanske flera visste vem som skjutit "procentaren". Efter några årtionden var illgärningen, i det närmaste, bortglömd.

I Vasabygget bodde änkan Lindau tillsammans med 10 söner, döttrar och barnbarn, i sin minimala stuga från 1700-talet. Stugan, ett bålahus, rymde både bostad och plats för kreatur. Man tog tillvara all värme från människor och djur under den kalla årstiden.

Kanske tog änkan Lindaus två söner initiativet till att modern och barnen borde få en bättre och framför allt större bostad. De fick "procentarens" byggnad mot att de själv monterade ner stugan (även det ett bålahus, men mycket större och försett med vind). Så skedde, de uppmärkta byggnadsdelarna fraktades långsamt med häst och vagn till sin nyanlagda stengrund på Vasabygget 1:3 (nuvarande postadress Vasabygget 107). Där byggde de upp huset, bit för bit av den nedmonterade stugan vid Oderbäcken, murade upp en skorsten och bakugn av natursten och tätade bålverket med mossa från mossmarkerna i Vasabygget. På yttersidorna spikades panel och i "salen" klistrades tapet för att ytterligare täta huset från vinddrag och för att även göra rummet elegantare.

Fotografiet nedan togs någon gång på 1920-talet något efter det att huset blivit återuppbyggt och en stolt Maria Lindau, omkring 60 år, sitter på stolen framför huset tillsammans med en av sina söner Gottfrid eller Gustav. Den andre sonen tog fotografiet. Den gamla stugan från 1700-talet användes nu som lada. Med ens hade änkan Lindau, tillsammans med sina hemmaboende barn och barnbarn, fått ett fem gånger större boende.

Slutligen - fick man reda på vem som skjutit "procentaren"?

Skrönan berättar att någon vid sin dödsbädd biktade sig för prästen. Den döende sade ungefär: "Det är något jag vill erkänna för både Gud och herr Prästen. Det var jag som sköt procentaren. Mitt dåliga samvete har följt mig alltsedan den oförlåtliga gärningen."

Källa: Berättad 1968 av Edvin Johansson, Vasabygget 1:2 (nuvarande postadress Vasabygget 206). En av "pågarna i Vasabygget".


Sökandet efter en skrönas sanningshalt


På 1960-talet berättade en av "pågarna" i Vasabygget - Gunnar Johansson, bänkkamrat med författaren Artur Lundkvist - för min mor att Vasabygget 1:3:s bostadshus hade flyttats från en bäck vid Oderljunga på 1920-talet. Om detta kan Du läsa här ovan.

Huset hade en spöklik historia: I huset, då det låg vid bäcken nära Oderljunga, bodde en "procentare", dvs en mansperson som lånade ut pengar till ockerränta. Någon person i socknen med stora låneskulder till "procentaren" tröttnade till slut på dessa ockeraffärer och sköt mannen genom köksfönstret. Då landsfiskalen kom ville ingen i socknen kännas vid att de sett, hört eller visste något om mordet.

Därefter stod huset tomt i många år tills Maria Lindaus pojkar flyttade huset till Vasabygget 1:3 för att ersätta det gamla bostadshuset från 1700-talet som nu fick bli lada.

Denna historia eller skröna har jag ibland funderat på och försökt få verifikation på. 

Först gick jag efter Gunnars uppgift om "hus vid bäcken i Oderljunga". På historiska kartor fann jag en husmarkering vid Oderbäcken. Markeringen fanns på 1865 års karta, men inte på 1927 års karta. Möjligen kunde detta vara huset.
Men så frågade jag nyligen Birgit Nilsson i Heljalt som vet mycket om trakten. Enligt henne kallades huset vid bäcken "Wilhelmine hus" och var bebott då huset i Vasabygget var uppfört.

Jag sökte vidare i "Dödbok för Oderljunga" vilken borde innehålla uppgiften om den skjutne "procentaren":

1871 blev en man från Månstorp 1 mördad med ett slag i huvudet. Varken plats eller dödsorsak stämde.
1879 blev en man från Skingeröd 2 vådaskjuten vid en jakt. Plats stämde inte, även om orsaken till skottskadan kunde friseras till "vid en jakt".
1879 blev en man från Månstorp dräpt. Varken plats eller dödsorsak stämde.
1885 blev en man från Skingeröd 3 "Ihjelslagen af ett öfvrstjelpt timmerlass under dess framforsling. Rannsakningsprotokoll företett af vederbörande kronobetjenten".
Genast lite intressantare eftersom kronofogden kopplats in. Då jag tittar på kartor från 1865 resp. 1926 så kan jag - med lite välvilja - finna ett hus i Skingeröd som ligger intill en bäck på 1865 års karta, men har flyttats till andra sidan vägen på 1926 års karta. Möjligen ett alternativ till förklaring på Gunnars berättelse.
1895 blev en man från Dalshult 2 ihjälslagen i bakhuvudet. Vid Dalshult fanns flera vattenkvarnar i slutet av 1800-talet, så jag förmodar att det fanns gott om vattendrag där.
Här finns intresseväckande anteckningar i dödsboken: "Lung och lungsäcksinflammation. Han hade blifwit illa slagen, så att han hade ett sår i bakhufwudet , hwilket efter en tids förlopp förorsakat hans död." Dessutom stod: "Medicolegal besigtning" vilket var detsamma som en rättslig undersökning av dödsorsaken. I blyerts är tillagt: "LökaCicelan misstänkt för vållande av (den avlidnes) död." "LökaCicelan" var hans hustru Cicela!
Varken plats eller dödsorsak stämde in på vårt hus här heller.

Kanske är historien en sammanblandning av flera händelser och genom att den berättats i flera led så blir "sanningen" lätt förvanskad intill oigenkännlighet.


Vasabygget 1:3 (postlåda 107) 2019

Jämför med det ovanstående, omkring 100 år äldre, fotografiet!


Arbetsplatsolycka 1901

F.d. soldaten, torparen på Vasabygget 1:3 och pipetteraren på Perstorps Ättiksfabrik, 44-årige Gustaf Lindau, dog av skadorna från att ha råkat svälja svavelsyra. Hans arbete vid Perstorps Ättiksfabrik bestod i att, med hjälp av en pipett (ett laboratorieverktyg av glas), suga upp svavelsyra från ett kärl och hälla ut syran i ett annat kärl vid tillverkningen av ättika.

Han efterlämnade hustru och fem barn.


Efterskrift: En möjlig orsak till att Gustav Lindau råkade svälja en klunk giftig svavelsyra kan utläsas av nedanstående. Man kan ju annars tycka att hanterandet av en så giftig vätska borde skötas mer försiktigt.

I boken "Making money from smoke" om Perstorps AB mellan åren 1881 - 1981 står bl.a. följande (översatt från engelskan):

"Skånska Ättikfabrikens regler statuerade att arbetare som anlände sent till fabriken skulle få böter: varje arbetare som somnade på jobbet skulle få böter eller avskedas omedelbart.

Onykterhet medförde ett bötesbelopp på 2 kronor eller också omedelbart avsked. Det var strängt förbjudet att sjunga, vissla, röka eller visa annat 'skandalöst beteende' under arbetstiden.

Ett övermåttan drickande av brännvin var ett stort problem vid tiden kring sekelskiftet 18/1900. Lärlingar och fabriksassistenter skickades av sina chefer, hantverkarna, dagligen för att köpa brännvin på det näraliggande Blekemossa värdshus.

Arbetstiden på fabriken var lång och slitsam. Anställda måste vara på jobbet klockan sex på morgonen för att arbeta en normal arbetsdag på minst 12 timmar. På grund av dessa förhållanden var det inte ovanligt för en arbetare att olovandes smyga till sig sömn bakom några tunnor eller på en av vindarna. Dessutom var många arbetare tvungna att efter arbetet gå flera mil tillbaka till sina hem, där de oftast odlade sina små jordbruk för att hjälpa till att försörja fru och många barn."

Om man försöker applicera detta på Gustav Lindau så framträder en bild av en tröttkörd man i 40-årsåldern även huvudansvarig för sin familjs försörjning. Dessutom fick han gå de dagliga 22 kilometrarna fram och tillbaka från hemmet. Med en gånghastighet av 5 km/tim så borde det ta ungefär 4,5 timme varje dag!

Med 12 timmars arbetsdag och 4,5 timme för att gå fram och tillbaka till arbetsplatsen, så återstod cirka 7,5 timme av dygnet! Kanske hade han haft råd att köpa en begagnad cykel av de nya "säkerhetscyklarna" som började säljas under åren strax före sekelskriftet. Då skulle resan till och från arbetsplatsen snabbt reduceras till runt en timme!

Tänk att - i så fall - få hela 3-4 vakna timmar i hemmet varje dag under arbetsveckan! Denna varade då i sex dagar.

Men om Gustav Lindau nu eventuellt hade råd med cykel. Hur skulle det kunna gått till?

Jo, för att locka ansvarstagande gifta män till fabriken erbjöd "Ingenjör Wendt" dem högre lön än ungkarlar.

Slutligen: Den tröttkörde Gustav Lindau råkade förmodligen svälja en klunk svavelsyra efter att under hela arbetsdagen gått otaliga gånger fram och tillbaka mellan olika tunnor med några deciliter svavelsyra, en starkt frätande syra, som han sög upp med en pipett ur en tunna och lätt kunde få i munnen om han var oförsiktig vid uppsugandet.

Han kördes så fort det gick de 6 milen, med häst och vagn, på smala grusvägar till Helsingborgs Lasarett och dog efter en kort tid där.

Källa: "Making money from smoke", Perstorp AB, 1995, sidan 8