Berättelser om och omkring Vasabygget


Ett rättsfall från mitten av 1800-talet


Jag kan inte låta bli att publicera några rader från Norra Åsbo Häradsrätt:

Visserligen gällde ärendet Tostarp några kilometer ifrån Vasabygget, men i mitt sökande efter rättsfall i Vasabygget så skilde sig rättsfallet från Tostarp från de övriga fallen både genom sin lättlästa nedskrift och speciella innehåll. 

Korrigering 18 dec 2018: Ärendet gällde Tostarp mellan Ljungbyhed och Skäralid!

Jag citerar och slutför texten efter hand. Längre ner hittar man en "översättning" till nutida svenska.

"Till Norra Åsbo Härads Lofliga Tingsrätt!

Sedan nu frågan om Herr Kongl. Hofpredikanten Engdahls mot mig gjorde äreröriga beskyllningar blifvit genom å ömse sidor inkallade Vittnen tillräckligen afhandlad, har jag mig friheten att göra i detta må följande slutpåståenden:

Uti en till Loflige Härads Rätten den 9de Mars förlidit år afgifven skrivelse, har Herr Hofpredikanten erkänt, att han under October Månad 1842 åtskilliga gångor både i mindre och större samquäm ibland mycket annat påstådt, att jag från mina myndligar Mamsellene Ulrika och Fredrika Offen "olofligen tillgripit eller stulit en Ko".

Derefter förtäljer Hofpredikanten, hvad han icke gillat styrka, att den i frågavarande Kon nattetid försvunnit från fähuset på Tostarp, och att han erhållit uppdrag att efterlysa såwäl densamma som Tjufwen.

Att den olofligen och hemligen tillgripna, det vill på gammal ärlig svenska säga, den stulna Kon, befanns snart i arrendatorns, systersonens, förmyndarns och den Presumtiwe arfvingen wåld.

Vittnet Emanuel Johansson har upplyst, att Hofpredikanten Engdahl wid ett bröllop i Svenstorp till Pehr Bengtsson i Allarp yttrat, att jag från mina Mostrar stulit ett Kokreatur.

Vittnet Måns Jönsson som år 1842 war i min tjenst har intygat, att han wid flyttningstiden inställt sig hos Hofpredikanten Engdahl för att lösa prestbewis, denne bland annat yttrat: "helsa Tjufwen i Vessmanstorp, att han skall utgifwa betyg i enlighet med Tjenstehjons stadgan". Likaledes hade Hofpredikanten till samma wittne wid annat tillfälle sagt, "att man almännelig benämnde mig för KoPetter, whilket jag äfwen fick heta så länge jag lefde".

Det är således både genom Hofpredikantens eget medgifvande och genom flera vittnen styrkt att han wid åtskillige tillfällen Kallat mig för Tjuf och beskyllat mig för att ha stulit, liksom han bestämt uppgifwit en Ko såsom det af mig stulna. Denna beskyllning kan icke då anses såsom ett förhastadt yttrande af Kongl. Hofpredikanten, emedan det vid flera tillfällen blifvit upprepat och icke blott wid gilleslag, då det kunnat få en ursäktligare Benämning. Äfwen inför Domstolen har Hofpredikanten både skriftligen och muntligen upprepadt påståendet, och welat slutligen leda det till bewis i stället för att detsamma återkalla och afbedja.

Återstår nu således att tillse hwad skäl Hofpredikanten kunnat ha dertill och i hwad mån dessa skäl kunna inför Lag bestå.

Wittnet Måns Jönsson upplyser att han som 1842 tjente på Tostarp en dag i October Månad från mig erhållit skrifwelse innehållande befallning att han till min dreng Påhl skulle aflemna ifrågavarande Kreatur. Vidare att han dagen därefter för Mamsell Fredrika Offen nämt att Kon blifwit till Wessmanstorp afförd. Äfwen upplyser detta Wittne att under min mors lifstid hon jemte Fredrika Offen wexelvis begagnat såwäl den ifrågawarande Kon, som en annan.

Sjunne Johanssons wittnesmål instämmer i hufwudsaken med Måns Jönssons.

Pigan Cicelea Måns Dotter säger i sitt wittnesmål, att hon straxt efter Öfwerjägmästar Offens död bemärkt att jag upplåtit till mina Mostrars och min Moders begagnande twenne Kor och att dessa mjökats tillhopa med mina öfrige Kor på Tostarp. Vidare att mina drängar då de på Tostarp inställde sig för Kons afhämtande för vittnet omtalatändamålet med deras ditkomst. Att det genom wittnen bestyrkta uppenbara sätt på hvilket jag gått tillväga wid Kons afhämtande, skulle detta icke kunnat få benämning af Stöld, äfwen om den tillhört annor man. Pigan Cicelea Måns Dotters wittnesmål bestyrker likväl serskilt att Kon war upplåten till mina mostrar och min mors, således icke deras egendom.

Som förmyndare äger jag rättighet att på sätt mig bäst synes använda den lösa egendom, som genom arf kunnat tillfalla mina myndlingar."

Om, som Hofpredikanten påstått 22 kapitlet 4 paragrafen ärfda Balken utvisar att lösören som omyndig sjelf behöfwer, icke må afyttras, så bör sådant wid bouppteckning anmärkas och till sitt wärde upptagas auch med förmyndares samtycke. Då sådant icke skett och då Hofpredikanten icke ens bjudit till att wilja förstå, att i frågavarande Ko wore en mina mostrars tillhörighet på det enda sätt hwarpå den kunnat wara, menligen såsom Köpt för af dem besparade medel, så ramla alla de dråpliga skäl, genom hvilka Hofpredikanten Engdahl welat undskylla sig för de hafda äreröriga beskyllningarne.

Men Hofpredikanten Engdahl, som är känd för att wara fyndig då det gäller att reda sig ur Kinkiga förhållanden, har velat för Domstolen framlägga ett nytt skäl genom hvilket, om det annars wore grundadt den för presterskapet behagliga friheten skulle uppstå att huru mycket de finna för godt, nedfläcka sina åhörares rykte och göra mot dem tillmälen af den gröfsta beskaffenhet, utan att något Lagligt tilltal derför skulle bli möjligt. Han säger nemligen, att han "endast och allenast som Religionslärare, det vill säga från sin ståndpunkt betraktat mitt förfarande och att det wäl må tillåtas en Kristi tjenare att på sina åhörare tillämpa sin Mästares lära tillåtas honom säga och lära dem, att man kan bryta mot 5te, 6te och 7de buden af Herrens heliga Lag och wara derföre straff skyldig, utan att likwäl efter borgerlig Lag kunna dommas skyldig till dråp, horsbrott eller stöld.

Äfwen utan mitt påpekande är jag öfwertygad om, att Härads Rätten inser och som sig bör bedömmer det både enligt borgerlig Lag tillempningsvis oriktiga och enligt Kristlig Lag skrymtaktiga och Jesuitiska i detta resonnemang.

Den mästare Hofpredikanten åberopar har icke på något sätt befallt eller ens tillåtit sina sändebud att göra personliga anfall mot någon eller att benämna någon såsom af sändebudet ansedd som brottsling mot ett eller annat bud. Twertom har Presterskapet sig genom Kyrkolagen strängeligen föreskrivit att wakta sig till och med för personliga häntydningar.

Väl kunde det ha warit Hr. Hovpredikantens rättighet att om han werkligen ansett mig ha förbrutit mig på det sätt han uppgifvit, då enskilt tilltala mig derför. Nu visar det sig, att den bestraffning han säger sig i Mäst. namn ha utdelat, har bestått deruti att han i min frånvaro, då ingen förklaring och förswar å min sida warit möjligt, wid stora folksamlingar benämnt mig för Tjuf och speciellt uppgifwit wari mitt Tjufsbrott bestått. Hofpredikanten söker äfwen ett skydd, under det föregifvande ofvannemde i sitt skriftliga anförande, att om Härads Rätten skulle taga han påstående så, som hade han i borgerlig mening tillwitat mig stöld, så återkallade han detsamma och wille då icke ingå någon bevisning.

Detta är en af de swängningar som Domstolen nog wet att till dess rätta halt bedömma. Hade Hofpredikanten welat ha frågan i detta hänseende utredd så hade han wäl wetat att derom begära Domstolens direkta utslag. I det utslag som vid Tingets slut fälldes, har Härads Rätten förklarat, att den wille lemna Svaranden tillfälle att styrka, dels hvad rätt Mamsellerna Offen haft till den ifrågaställda Koen, dels utrett på hwilket sätt densamma af mig skulle blifvit bortförd. Det tillkom således Hofpredikanten sjelf bedöma sin ställning.

Med kännedom om det farliga deruti, hade han wäl vid det senare tillfället inför Domstolen bordt återtaga hvad han förut sagt, men i det stället framkommer han med vittnen för att willja bestyrka sina påståenden och dessa bestyrka alls intet af det Hofpredikanten påstått, men deremot mycket till upplysande af werkliga förhållandet.

Att Hofpredikantens sätt både att förut yttra sig om denna handling och Hofpredikantens framställning deraf inför Domstolen, äfwensom hans slutliga försök att genom inkallade wittnen vilja bestyrka sina tillmälen, finn er jag hans arrghet och bitterhet mot mig lagd i öppen dager på ett sådant sätt att han icke ens kan skyla densamma under sin Prestkappa, hwaruti han annars på det omsorgsfullaste söker insvepa sig.

Hofpredikanten har i sitt skriftliga anförande den 9de Mars förlidit år tydligen tillkänna wara tillställd för att wäcka skandal och af personer som genom ett eller annat band äro fästade wid Hofpredikanten, har jag förnummit att mitt tillgörande fått uppbara namn af Kittslighet.

Jag anser mig berättigad att åtminstone åt Hofpredikantens påstående egna ett genmäle. 

Väl uppstår af denna Rättegång en icke obetydlig skandal för Hofpredikanten Engdahl men hvem har dertill gifvit anledning om icke han sjelf. Der behöfs icke någon kittslighet utan endast en ganska wanlig grad af rättskänsla och oräddhet för att fram hålla Hofpredikanten för sina oskickliga beteenden och helst då man deribland endast utsöker ett eller ett annat och låter de öfrige passera.

Den som i detta fall ville göra sig till en samlare, skulle säkerligen på ett högst betungande sätt upptaga Loflige Härads Rättens tid. Hvem känner icke huru långt Hofpredikantens hättskhet och illska kan föra honom? Hvem känner icke huru han här utfarit både mot den förre tillförordnade Domhawfanden och mot den ännu närvarande Kronofogden. Hvem känner icke hans wanwördiga och ännu obestraffade utlåtelser mot sina förmän i Lund, hans förhållande mot sin embetsbroder i Riseberga. Ja de mer än mycke skandalväckande seenerna emellan honom och hans köttslige broder den från orten förswunne Inspector Engdahl, hans nattetid tilltänkte anfall mot Jöns Andersson i Näbbhuset. Hans hot och trug mot Sven Heljassons i Åstratorp hafwande hustru m.m..

Oss likväl vill han som skandal benämna mitt förhållande då jag inskränker mig till att Lagligen tilltala honom för hvad han gjordt mot mig. Jag återkommer således till mitt i stämningsansökning gjorda påstående att Hofpredikanten Engdahl måtte anses och straffas efter 40 Kapl. 1 § jämförd med 60 Kapl. och 48 § Missgernings Balken det vill säga för att nyttja ett af Herr Hofpredikanten begagnat uttryck på gammal ärlig svenska säga "stånda Tjufs Rätt" och ersätta mig Rättegångkostnader efter bifogad Räkning.

Tostarp den 10 Februari 1844.

P. Åkerholm"

Översatt till nutida svenska borde texten bli ungefär:

"Till Norra Åsbo häradsrätt.

Hovpredikant Engdahls anklagelser mot mig har diskuterats tillräckligt, men jag vill ändå slutligen påpeka:

Engdahl har i skrivelse från den 9 mars 1843 påstått att jag i oktober 1842 har "tagit eller stulit en ko" från ägarna Ulrika och Fredrika Offen, över vilka jag är förmyndare. Vidare påstår Engdahl - vilket han inte kunnat styrka - att kon försvunnit på natten från ladugården i Tostarp och att han fått i uppdrag att söka efter både ko och tjuv."

Den "stulna" kon var snart i arrendatorns, systersonens och arvingens ägo, dvs min.

Vittnet Emanuel Johansson har informerat om att Engdahl påstått, vid ett bröllop i Svenstorp, att jag stulit en ko från mina mostrar.

Vittnet Måns Jönsson, som var i min tjänst 1842, har intygat att han i oktober varit hos Engdahl för att få ett intyg påskrivet. Då påstod Engdahl bland annat: "Hälsa tjuven i Vessmanstorp att han ska skriva betyg i enlighet med bestämmelserna". Engdahl yttrade även vid samma tillfälle att man allmänt kallar mig för KoPetter och kommer att göra så länge jag lever.

Det är styrkt både genom Engdahls egna medgivande och i flera vittnesutsagor att Engdahl vid flera tillfällen kallat mig för tjuv och anklagat mig för att stjäla en ko. Denna anklagelse kan inte ses såsom ett i hast yttrat och ogenomtänkt påstående. Även inför domstolen har Engdahl både muntligen och skriftligen upprepat påståendet. Han vill leda påståendet i bevis i stället för att ta tillbaka det.

Nu kvarstår vilka skäl Engdahl har och i vilken mån dessa kan hålla inför lagen.

Vittnet Måns Jönsson informerar om att han en dag i oktober 1842 fick en skrivelse från mig. Denna skrivelse innehöll en uppmaning att han skulle lämna kon till den, hos mig anställde, Påhl. Måns informerar även att han dagen efter nämnde till fröken Fredrika Offen att kon hade förts till Wessmanstorp (söder om Riseberga). Vidare informerar Måns att under min mors livstid hade hon och Fredrika Offen växelvis nyttjat kon.

Sjunne Johanssons vittnesmål stämmer i huvudsak överens med Måns Jönssons.

Anställda Cecilia Månsson nämner i sitt vittnesmål att hon strax efter överjägmästare Ottens död märkt att jag lämnat två kor att användas av mina mostrar och min mor samt att dessa kor mjölkats tillsammans med mina övriga kor på Tostarp. Anställd personal hos mig infomerade Cecilia, då de hämtade korna på Tostarp, om vilket ärende de hade för kon.

Ovanstående skäl, bestyrkt av flera vittnen, kan inte medföra att handlingen rubriceras som en stöld. Anställda Cecilia Månssons vittnesmål styrker särskilt att kon lämnades för nyttjande av mina mostrar och min mor. Kon var inte deras egendom.

Såsom förmyndare har jag rätt att på bästa sätt använda den lösa egendom som genom arv kunnat tillfalla mina omyndiga mostrar.

Engdahl påstår att kap. 22 p. 4 i Ärvdabalken säger att lösöre som omyndig behöver ej må avyttras. Vid bouppteckningen ska detta antecknas med värdebedömning och med förmyndares godkännande. Detta har inte skett och Engdahl har inte insett att kon är en av mina mostrars ägodelar som köpts för av henne sparade medel. Därmed faller alla skäl för Engdahls anklagelser mot mig.

Engdahl, som är väl känd för sin uppfinningsrikedom då det gäller att komma ifrån egna trångmål, har dock inför Domstolen funnit ett nytt skäl, som medför att han kan grovt klandra sina församlingsmedlemmar utan att något rättsligt efterspel skulle vara möjligt.

Engdahl säger nämligen att han "som religionslärare" har rätt att klandra sina församlingsmedlemmar om de bryter mot Guds lagar och kan därför "straffas" enligt denna. Även om medlemmen inte kan dömas enligt civil lagstiftning.

Jag är dock övertygad om att Häradsrätten inser och kan bedöma sådana rättsligt civilrättsligt ovidkommande kristna regler.

Den Gud som hovpredikanten åberopar har inte på något sätt uppmanat eller tillåtit präster att vara personligt aggresiv mot någon församlingsmedlem eller att kalla denne för brottsling. Tvärtom har prästerskapet genom Kyrkolagen strängt föreskrivits att undvika personliga angrepp på sina församlingsmedlemmar.

Det borde väl vara Engdahls skyldighet att - i första hand - tala enskilt med mig om han nu var övertygad om att jag var skyldig till det han uppgav. Nu påstår han att i Guds namn ha bestraffat mig genom att han - i min frånvaro - då jag inte haft möjlighet att försvara mig, hade i stora folksamlingar hade kallat mig för tjuv och i detalj uppgivit på vilket sätt jag agerat som en sådan. För att själv skydda sig för anklagelsen mot mig så hade han skrivit till Häradsrätten att han inte ville vittna i civil domstol om frågan.


Detta är en av de tvära kast som Engdahl visat i detta ärende och som domstolen har mitt fulla förtroende att bedöma. Om Engdahl ville ha klargjort om stöld förelåg, så kunde han begära detta av domstolen.


I det utslag som Tinget slutligen fällde har Häradsrätten förklarat att de önskade ge svaranden (dvs mig) möjlighet att styrka dels vilken rätt fröknarna Offen har till den ifrågasatta kon och dels utreda på vilket sätt kon skulle ha blivit bortförd av mig. Engdahl kan säkert själv bedöma vilken ställning han fick i rättsaken genom detta beslut.


Engdahl borde återtaga vad han sagt till domstolen, med tanke på häradsrättens yttrande ovan. Istället försöker han bestyrka sin version med inkallade vittnen. Med detta finner jag hans aggressivitet och bitterhet mot mig så uppenbar för alla att han inte ens kan skyla denna under sin stora prästkappa, vilken han annars omsorgsfullt försöker använda för att dölja sina personliga tyckanden.

Syftet med Engdahls skriftliga anförande den 9 mars förra året tycks enbart vara avsedd att väcka skandal. Av personer som på ett eller annat sätt är bundna vid Engdahl har jag uppfattat att ärendet mest liknar snarstuckenhet hos Engdahl.

Jag anser mig berättigad att åtminstone få svara på Engdahls påståenden om mig.

Denna rättegång medförde en inte obetydlig skandal för Engdahl, men vem är anledningen till detta om inte Engdahl själv?

Man behöver endast en normal rättskänsla för att upptäcka Engdahls märkliga beteenden i ärendet. Den som skulle samla på sig alla Engdahls märkliga beteenden och gå till domstolen skulle belasta häradsrättens tid i onödan.

Vem känner inte till Engdahls hätskhet och ilska? Vem känner inte till hur han skällt ut mot både förre tillförordnade och nuvarande kronofogden? Vem känner inte till hans vanvördiga och ännu obestraffade handlingar mot sina förmän i Lund samt Engdahls förhållande till sin yrkeskollega i Riseberga? Vem känner inte till de skandalartade scenerna mellan Engdahl och hans bror, den från orten försvunne inspektorn Engdahl? Vem känner inte till hans planerade tilltag mot Jöns Andersson i Näbbhuset? Vem känner inte till Engdahls hot mot Sven Heljassons i Åstratorp gravida hustru?

Trots det vill Engdahl kalla det skandal då jag för domstolen anmäler honom för det han gjort mot mig!

Jag återkommer som tidigare till att Engdahl måtte straffas efter kapitel 40, första paragrafen, jämförd med kapitel 60, 48:de paragrafen  i Missgärningsbalken. Det vill säga att Engdahl betalar mig samtliga rättegångskostnader enligt medsänd räkning.

Tostarp den 10 februari, 1844

P. Åkerholm


Källa: Arkiv Digital, Norra Åsbo häradsrätt (L, M, N) AIa:260 (1844)


Video av en sprängning:       https://youtu.be/_d0ps_J2qXM

En sprängning på 1940-talet som syns än idag

I ett av torpen på Vasabygget odlades grönsaker och blommor i ett nyuppfört växthus. Verksamheten gick så bra att det blev tal om utvidgning. Ett nytt växthus uppfördes bredvid det första.

Försäljningen av växthusodlat nådde nya höjder och kvalitén på jorden i växthusen förbättrades genom iblandning av torv.

Men när man grävde djupare i jorden i det senast uppförda växthuset så stötte man på en stor, relativt ytlig jordsten. Man försökte först gräva upp stenen, men den var alltför stor. Efter ett besök av en kamrat till sonen i huset, så framfördes tanken att man kunde spränga bort stenen.

Torparen var skeptisk. Stenen var ju placerad inuti ett växthus, klätt med hundratals fyrkantiga glasrutor med den ungefärliga storleken av 30 x 30 cm. Men hur skulle man kunna förhindra att sprängningen splittrade glasrutorna?

Inget problem, enligt kamraten. Det gällde att lägga gamla bildäck och andra tyngder på stenen så att splitter från stenen inte nådde rutorna. Sonen höll med.

Torparen och hans fru var fortfarande skeptiska, men gick med på att sonens kamrat använde en reducerad spängladdning.

Dagen för sprängningen kom.

Sonen och kamraten förberedde noggrant detornationen och gamla bildäck samt andra tyngder lades ovanpå stenen. Torparen och hans hustru hukade inomhus bakom fönstret som vette mot växthusen.

Så - KABOOM! sprängdes stenen och med den hundratals rutor i båda växthusen!

Kamraten hade inte tänkt på den tryckvåg som en explosion medför! Inga stenar sprängde glasrutorna i växthuset utan det var den tryckvåg av luft som uppkom då dynamiten exploderade.

Kamraten blev därefter en alltmer sällsynt gäst på torpet och torparna fick ett styvt arbete med att rensa upp och ersätta glasrutorna med nya. Själva växthuskonstruktionen var av järn och hade inte påverkats av sprängningen.

Ännu 70 år efter den misslyckade sprängningen så finner den nuvarande ägaren av torpet glasbitar från växhuset i jorden upp till 20 meter från stenens ursprungliga placering!

Källa: Berättad 1967 av torparens son.


En skröna (eller sanningen?) om hur två skott utanför Oderljunga medförde att ett hus flyttades till Vasabygget.


På grusvägen från Oderljunga till Ådala, där den går över Oderbäcken, låg fram till i början av 1900-talet en röd stuga. I stugan, strax intill bäcken, bodde en ensamstående man.

Mannen hade börjat att låna ut mindre summor pengar till folk i trakten som var i behov av ett litet lån. Men efter hand började han ta ut en alltför hög ränta på de utlånade pengarna. Så tyckte låntagarna.

Han blev nu kallad "procentaren" av folk och sågs, allt mera, som ett nödvändigt ont i trakten. En mörk höstkväll tyckte någon i trakten att måttet var rågat. Denne någon smög sig fram till "procentarens" stuga. Ingen belysning utomhus fanns, så mörkret kring huset var kompakt.

Ett skott small. Så ännu ett kort därefter.

Dagen efter märktes inget märkvärdigt med stugan. Inte från vägen i varje fall. Först några dagar efter skotten så sprang några nyfikna småpojkar till sina föräldrar och berättade att farbrorn vid bäcken låg konstigt på golvet. Det hade de sett genom det trasiga köksfönstret.

Bud gick efter Länsmannen som, värdig i sitt ämbete, kom till Oderljunga i full uniformering. Han undersökte den livlösa och blodiga kroppen och såg två skotthål i mannens bröst. Förhör hölls med omkringboende, men ingen hade sett något eller hört något. Ingen visste någonting om vad som skett. Länsmannen fick återvända utan förklaring till mannens död.

Åren gick och stugan stod övergiven vid bäcken. Ingen ville bo i stugan där någon eller kanske flera visste vem som skjutit "procentaren". Efter några årtionden var illgärningen, i det närmaste, bortglömd.

I Vasabygget bodde änkan Lindau tillsammans med 10 söner, döttrar och barnbarn, i sin minimala stuga från 1700-talet. Stugan, ett bålahus, rymde både bostad och plats för kreatur. Man tog tillvara all värme från människor och djur under den kalla årstiden.

Kanske tog änkan Lindaus två söner initiativet till att modern och barnen borde få en bättre och framför allt större bostad. De fick "procentarens" byggnad mot att de själv monterade ner stugan (även det ett bålahus, men mycket större och försett med vind). Så skedde, de uppmärkta byggnadsdelarna fraktades långsamt med häst och vagn till sin nyanlagda stengrund på Vasabygget 1:3 (nuvarande postadress Vasabygget 107). Där byggde de upp huset, bit för bit av den nedmonterade stugan vid Oderbäcken, murade upp en skorsten och bakugn av natursten och tätade bålverket med mossa från mossmarkerna i Vasabygget. På yttersidorna spikades panel och i "salen" klistrades tapet för att ytterligare täta huset från vinddrag och för att även göra rummet elegantare.

Fotografiet nedan togs någon gång på 1920-talet något efter det att huset blivit återuppbyggt och en stolt Maria Lindau, omkring 60 år, sitter på stolen framför huset tillsammans med en av sina söner Gottfrid eller Gustav. Den andre sonen tog fotografiet. Den gamla stugan från 1700-talet användes nu som lada. Med ens hade änkan Lindau, tillsammans med sina hemmaboende barn och barnbarn, fått ett fem gånger större boende.

Slutligen - fick man reda på vem som skjutit "procentaren"?

Skrönan berättar att någon vid sin dödsbädd biktade sig för prästen. Den döende sade ungefär: "Det är något jag vill erkänna för både Gud och herr prästen. Det var jag som sköt procentaren. Mitt dåliga samvete har följt mig alltsedan den oförlåtliga gärningen."

Källa: Berättad 1968 av Edvin Johansson, Vasabygget 1:2 (nuvarande postadress Vasabygget 206). En av "pågarna i Vasabygget".

Vasabygget 1:3 av idag (postlåda 107) 2019

Jämför med det ovanstående, omkring 100 år äldre fotografiet!