Folkskolläraren Vilhelm Borg

Vilhelm Borg slutade 1954 som folkskollärare i Vasabygget. Samma år bad Nordvästra Skånes Tidning (NST) Vilhelm Borg, att skriva några rader om sitt lärarskap - som sträckte sig mellan 1923 och 1954 - i Vasabygget. Många elever har haft Borg som lärare under hans 31 år som folkskollärare.

Nu till Borgs artikel från NST den 21 dec 1954:

"Nuvarande skolbyggnaden i Vasabygget uppfördes under åren 1895-1896. Förut hade församligen hyrt skollokaler dels i Vasabygget och dels i Tosteboholm. Den förste läraren var en korpral vid namn Schill. Efter honom kom läraren Elof Malmström, som tjänstgjorde under åren 1888 - 1914. År 1915 blev skolan s.k. heltidsläsande och den förste läraren vid denna skolform var Verner Bergh.

Signaturen har av tidningens platsredaktion i Perstorp blivit ombedd att skriva något om mina minnen och erfarenheter från arbetet i Vasabyggets skola. När jag tänker tillbaka på denna tid, kan jag inte fatta att så många år har gått sedan jag kom till Vasabygget.

Först får jag erkänna att jag knappast hade någon tanke på att stanna där någon längre tid. Vägen dit upp var lång och på den tiden ganska dålig. Skulle jag någon gång till Perstorp var detta ett helt företag. Vad säges om att man på en resa hit ner skulle öppna och stänga minst 17 grindar*? En härlig motion blev det, om man hade en motorcykel, som efter uppehållet vid varje grind skulle startas med en liten språngmarsch!

Jag minns väl mina första skoldagar. Den 7 oktober 1923 började jag höstterminen. Vid inskrivningen infann sig alla skolbarnen. Jag blev förvånad, när jag såg den stora skaran. Jag skulle räkna dem, men det gick knappast. Med dagböckernas hjälp gick det till slut - det blev sjuttiofem barn, fördelade på fyra klasser och det blev ett företag att skaffa sittplatser åt dem alla.

Andra skoldagen skulle arbetet börja. Hur skulle detta gå till? Jag hade ej någon erfarenhet, då detta var min första tjänst. Läroböcker, skrivböcker och annat nödvändigt måste jag själv inköpa och sedan sälja åt barnen. Fri skolmateriel var det ej någon tanke på vid denna tid. Något arbetsresultat i skolan vågade jag ej tänka på. Tiden gick emellertid och jag började trivas däruppe. Skolarbetet ordnade upp sig och allt gick ganska bra, tyckte jag själv.

Ljuspunkterna under åren var festerna, särskilt julfesterna, som jag med barnens och föräldrarnas hjälp ordnade. Teater, lekar, ringdanser i skolsalen och kaffeservering i slöjdsalen, hundratals deltagare, trångt om utrymmet var där, men roligt, det hade vi! Alltid blev det något i kassan till en skolresa. Vad hade en sommar varit utan en skolresa?

Efter en del år ändrades förhållandena snabbt. Barnantalet var fortfarande ganska högt, varför en s.k. mellanskola inrättades i Lönndala. Skolformen blev B1. Men vid åren 1941-42 hade barnantalet blivit så lågt att skolformen åter blev B2 med fyra och senare fem klasser.

Någon undrar om något resultat kan nås vid en sådan skolform. Men jag vågar påstå att denna skolform med ett lågt barnantal är en mycket god skola. Barnen måste lära sig arbeta på egen hand. Jag tror att resultatet vid en sådan skola med lågt barnantal blir lika gott som vid en A-skola med stora avdelningar.

Mycket har förändrats i Vasabyggets skolrote under de senare åren. Skollokalerna i Vasabygget har förbättrats och är nu i fullgott skick. Men flykten från landsbygden har märkts tydligt. Barnantalet i skolan har sjunkit så att omorganisation måst ske. Klasserna 1-2 undervisas nu i Vasabygget, de övriga klasserna har överförts till Ulfs och Perstorp. Jag beklagar djupt att rationaliseringen av skolväsendet gått så hårt fram över denna del av kommnen.

Min sista examen i Vasabygget höll jag i våras. Det var inte enbart en högtidsdag efter ett avslutat läsår, det var med stor saknad jag lämnade skolan däruppe. Jag vill nu till sist säga ett hjärtligt tack till alla i Vasabyggets skolrote, till föräldrar, barn och grannar för ett gott samarbete under 31 år!

V. B."

* "17 grindar": Fram till 1950-talet kunde mindre vägar vara spärrade av öppningsbara grindar. De användes för att hindra lösgående kreatur från att gå in på andras marker. Kanske minns någon Emil i Lönneberga och att han tjänade lite pengar genom att öppna och stänga sådana grindar?

Källa: Nordvästra Skånes Tidningar (NST), 1954