Jordeboken

Jordeböckerna har sitt ursprung på medeltiden då de större jordägarna, till exempel kyrkan och adliga personer, vill ha kontroll över sina gårdar och vad de kunde betala i skatt. 

Kronan börjar med jordeböcker under Gustav Vasas tid på 1540-talet. Man fortsatte att föra jordeböcker fram till slutet av 1800-talet.

För att kunna driva in skatt från gårdarna behövde man fastställa hur stor dess avkastning var. I jordeböckerna är mantalsuppgifterna underlag för skattens storlek och utifrån den räknades de olika summorna ut. 

Bilden ovan visar Vasabyggets Jordeboksanteckningar för 1825. Hela Vasabygget betalar sammanlagt 5 Riksdaler 1 Skilling 0 rundstycken i skatt (motsvarande ca 23 000 kr idag), vilket baseras på Vasabyggets jord- och kreatursavkastningar.

Ovanför Vasabygget ser vi Skäggestorp. Där betalar man dubbelt så mycket i skatt som Vasabygget och Skäggestorp och borde då - om skatteberäkningarna är korrekta - lämna dubbelt så mycket avkastning som Vasabygget.

Både Vasabygget och Skäggestorp var s.k. kronohemman. De ägdes av kronan (staten) och brukades av en arrendator, mot arrende till kronan.

Bli inte undrande över att årtalet 1851 finns med i Jordeboken från 1825! Anteckningar fördes även in efter 1825 i jordeböckerna vid större förändringar på fastigheten.

Men vad innebär "Salpetter Skatt", alltså saltpeterskatt? 

Ända sen 1300-talet när man började använda eldvapen var behovet stort av s.k. svartkrut. Svartkrut bestod av 75 % salpeter, 15 % träkol och 10 % svavel. Träkol och svavel var relativt lätt att anskaffa, men det som mest behövdes var ju salpeter och det var svårare att få tag i. 

Salpeter kunde utvinnas ur jord blandad med växt- och djuravfall (som innehöll salpeterbakterier) mer eller mindre indränkt med urin. Efter en 4-5 år hade salpeter bildats med hjälp av salpeterbakterierna. 

Gustav Wasa hade i Sverige förklarat all jord under ladugårdar och andra uthus där djur förvarades, tillhörde kronan. Bönderna ålades att hålla diken runt sina uthus så inte vatten skulle förstöra salpeterjorden och de fick under inga omständigheter använda den jorden för att gödsla sin åkerjord. En s.k. salpeterskatt infördes där hemmansägarna skulle leverera mellan ½ och 1 lispund salpeter (1 lispund=8,5 kg) till kronan. 

År 1723 utfärdades en förordning om salpetersjuderiet enligt vilken bl.a. allt salpeter endast fick säljas till kronan och det till ett pris som kronan bestämde. 

Källor: Arkiv Digitals jordeböcker, professor Rodney Edvinsson och Nationalencyklopedin