Personliga händelser från 1967 och framåt..

Mina föräldrar köpte ju Vasabygget 1:3 på sommaren 1967 några år efter att min far gått i pension vid 65 års ålder. Här skriver jag om händelser på Vasabygget 1:3 sett ur mitt perspektiv. Jag var 24 år då mina föräldrar köpte Vasabygget 1:3. Jag studerade vid Lunds universitet och bodde i egen lägenhet i Malmö.

1967

Jag hade ännu inte besökt den nyinköpta fastigheten i Vasabygget. 

Margareta, min dåvarande fästmö, och jag bestämde oss en söndag för att gå på restaurang i Malmö på kvällen. Men först skulle vi köra och se hur Vasabygget 1:3 såg ut.

Min far ogillade att jag körde ”i onödan” de 24 milen fram och tillbaka på några timmar, så vi fick hålla oss diskreta.

Då vi såg huset såg vi även min morbror Ove på taket. Ove hjälpte mina föräldrar att få det ganska nerslitna bostadshuset i skick så att de kunde bo där året runt.

Vi parkerade bilen några hundra meter från huset och gick över Eric Petterssons kohage. Tursamt nog var huset omgärdat av träd och buskar så vi kunde se mor, far och Ove utan att de kunde se oss.

Vi gick västerut inne på skogssidan av fastigheten. Där den gamla lärargrunden ligger var det öppet och en mängd smultron. Till skillnad mot idag. Vi fortsatte mot Tosteboholmhållet.

Vi kom ut på Olssons äng, såg ägaren vid ladan och gick fram till honom för att förklara varför vi gick på hans marker. Han var vänlig och förstående.

Så gick vi förbi deras köksdörr som stod öppen. Inifrån hördes frun sjunga högljutt.

Vi kallade länge fastigheten för ”joddlerskans” då vi senare pratade om  Tosteboholm 1:6.

1968

Margareta, jag, en kompis och hans flickvän körde en hösteftermiddag till Vasabygget 1:3. Mina föräldrar var hemma i Åkarp, strax utanför Malmö. Vi gick först en lång runda i skogen. Då vi kom tillbaka till huset, så började det mörkna utomhus.

 Den gamla bakugnen och spisen var utrivna i väntan på nytt. Men fortfarande fanns en kamin som gick att elda i. Vi kunde värma den mat vi hade med oss.

Senare på kvällen var det så mörkt utomhus att man inte kunde se handen framför sig. Någon föreslog att vi skulle grilla korv i luckan på kaminen. Kompisen och jag körde till en korvkiosk på Järnvägsgatan i Perstorp. Mannen i korvkiosken frågade om vi verkligen ville ha fyra ”råa” korvar.

 Vi körde åter till flickorna i Vasabygget. Då vi närmade oss huset kunde vi se flickorna i det upplysta rummet. Vi visste att båda var mörkrädda, så naturligtvis kastade vi en jordklump på det asfalterade taket!

Vi kunde se hur de stelnade till och såg sig omkring.

Då vi skrattande kom in efter - som vi tyckte - ett lyckat skämt, så var båda flickorna istället arga på oss och tyckte att det var ett dumt skämt!

Så småningom lugnade de sig och vi kunde grilla och äta korvarna.

1969

Julafton i Vasabygget. Mina föräldrar hade nu renoverat det ganska nergångna bostadshuset och bjöd in min mors släkt att fira jul där. De bodde i Ljungbyhed, Forsby, Perstorp och Ängelholm.

Vi var sammanlagt 21 personer på 60 kvadratmeter bostadsyta. Jag hade köpt plasttallrikar, plastglas och plastbestick för att slippa diskarbete efter julaftonsfirandet. Då var köp-slit-och-släng-perioden inne. Köksstandarden i huset var enkel och saknade varmvatten. Om man inte ville värma vatten på spisplattan förstås.

Utomhus var det nollgradigt. Inomhus fanns det från den förre ägaren ett elektriskt element i varje rum. Visserligen fanns två äldre kaminer, men det var ju inte att tänka på att elda i dem, när barn och vuxna trängdes i huset. När jag satte igång de elektriska elementen några dagar före julafton för att värma upp det dåligt isolerade huset, så luktade det av bränt damm från några av de tidigare oanvända elementen.

Julafton kom och de 18 gästerna anlände. Det var knytkalas som gällde och den lilla kokplattan blev snabbt använd till allas "värmemat". Stämningen var förväntansfyllt och god.

I en hörna stod en liten julgran huggen på fastigheten. En del av de mindre barnen fick övervakas så att de inte brände sig på de skållheta elelementen. 

Man brukar ju säga att en person avger lika mycket energi som en 60-wattslampa. 21 gånger 60 blir 1260 watt. Tillsammans med de ungefär 8000 watten från elelementen märktes de som svettdroppar i pannorna på flera av gästerna efter julmaten. Toalett fanns som ett utedass och ibland blev det köbildning där ute. Utebesök användes även för att svalka sig.

Men allt som allt blev det ett lyckat julfirande i Vasabygget 1:3.

Vid midnatt började gästerna att köra hemåt. 

Så märkte jag att två av mina mostrar och min mor stod i köket och arbetade!

Men - det var ju meningen att man skulle slippa disk i det lilla köket! Jag hade ju köpt papperssäckar för att slänga plastbestick, plastglas och plasttallrikar! De låg tomma i ett hörn av köket.

Min mor och hennes två systrar diskade och torkade plasttillbehören!! 

När jag påpekade att det var meningen att de skulle slängas, så tyckte de alla tre att jultallrikarna ju hade så fina julillustrationer att "det var synd att slänga dem" och att både plastglas och plastbestick "kunde man ju alltid få användning för".

1970

Min far ramlade ner från ladans tak!

Han skulle tjära taket och hade ställt stegen lite osäkert. Han föll från ca 2 meters höjd ner i gräsmattan. Han var 71 år och inte lika vig som tidigare.

Både ladan och bostadshuset hade tjärat tak. Min mor och far kom överens om nu att få lagt aluminiumtak på byggnaderna. Just då var det även mycket populärt att lägga aluminiumtak p.g.a. den "underhållsfria" takbeläggningen.

Några månader gick av planering om vem som skulle lägga aluminiumtaken.

Av olika anledningar blev det jag som skulle utföra det!

Jag, som inte hade någon erfarenhet av takläggning, men kanske envishet och viss händighet avgjorde valet. Plus att arbetet inte kostade något utom mat och husrum!

Jag accepterade glatt uppdraget för att fylla några sommarveckor.

Min far hade vidtalat en bekant om han "skulle stå" för takläggningen, dvs ansvara för att bygget skulle bli bra. "Naaj, de vill ja ente! Kåmmer man fel i början så pekar plåten åpp i himmelen ellår ner i marken." Med ungdomlig övertro på min egen förmåga, så menade jag att "det skulle jag nog fixa".

Skrolla ner till bild med rubriken "Flygbild 1975 av Vasabygget 1:3 (nuvarande postlåda 107)"! Resultatet blev som på bilden här. 

1971

Min mor och far skaffade åtta får för att kunna hålla de tidigare ängarna öppna.

Fårstängsel anskaffades från Lantmännens i Heljalt och ängsmarkerna inhägnades.

Efter en tid började fårens ull att bli tjock och min mor ringde till mig i Lund. Hon bad mig komma för att hjälpa till med klippningen av fåren.

Mor och far hade klippt får i sin ungdom, så de använde sig av de två äldre fårsaxarna som fanns i huset. Se bilden!

Min far tog in fårtackorna en efter en till det rum i ladan, där mor och jag skulle klippa fåren. Jag hade aldrig klippt ett får, men efter en relativt kort tid - med hjälp av mors hjälp - tyckte jag att det gick ganska lätt. Mina händer flöt snart av fett från ullen!

När samtliga fårtackor var klippta så återstod baggen.

Baggen var ovillig, så far hade bundit ett rep vid tackens hals. Han slet och släpade baggen mot ladan och till slut fick han fram den till vår dörröppning. Men vi var inte riktigt klara med de sista tackorna, så baggen fick vänta några minuter.

Utanför dörren stod en smal ek. Min far hade tröttnat på baggens ihärdiga försök att smita iväg och tänkte binda honom vid eken. Under tiden min far knöt en rejäl knut, så sprang baggen runt, runt kring eken!

Så småningom blev min far kringsnärjd av repet kring eken och först när han ropade "Kom och ta loss mig!" så uppmärksammade vi hans dilemma. Men vi kunde inte låta bli att skratta! Min far uppskattade inte alls våra skratt utan snäste av oss.

Så småningom fick vi även klippt baggen.

Då vi efteråt såg de färdigklippta fåren på ängen, så kunde vi nästan inte känna igen dem. De tycktes själva inte känna igen varandra och skuttade ovant med den lättade vikten. T.o.m. baggen tycktes konfunderad.