Skånska kriget 1676

Dessa artiklar skapades med anledning av de fruktansvärda konsekvenser som drabbar civilbefolkningen under krig. Nu (2022) senast i Ukraina. 1676 "befriades" Skåne från danskarna och erövrades "ärofyllt" av Sverige vid det skånska kriget mot Danmark. Liknande formuleringar hör vi även idag!

Somliga potentater förefaller inte ha lärt sig något av historien och så lite har vi tydligen utvecklats i vår insikt om krigs fasansfulla konsekvenser för civilbefolkningen! 

Den 27 juli 1677 ställdes prästen Morten Jørgensen från Oderljunga och Perstorps pastorat i Norra Åsbo Härad i nordvästra Skåne tillsammans med sin son, Lars Mortensen, inför en för tillfället utsedd kommissionsrätt som bestod av svenska officerare och ordinarie domare, utvald bland bönderna. Rättegången inleddes med att hans excellens Ebbe Ulfeldt förklarade, att rätten tillsatts för "rikets säkerhet att döma de upproriska och våldsamma snapphanarna, som nu i dessa krigstider på många håll i Skåne orsaka Hans Majestäts krigsmän och andra undersåtar stor skada, då de med mord och plundringar utan upphörande och utan förbättring fortsätter att hota Hans Majestäts undersåtar som mordiska rebeller och förrädare".

Fallet handlade om att pastor Morten Jørgensen inte hade vidtagit någon åtgärd när några snapphanar hade bosatt sig i prästens församling och hade dessutom låst in överstelöjtnant Swartjow, hans tjänare med flera av Kungliga Majestätets och Kronans officerare inne i prästgården och dödat dem. Rätten menade att prästen med sina två söner och tre pojkar, hustru och två flickor samt fyra bönder och deras pojkar kunde ha hindrat de tre snapphanarna från att utöva sina illdåd. I alla fall kunde han genom att ringa i kyrkklockan ha kallat allmogen eller möjligen skrämt de tre våldsamma männen.

Prästen försvarade sig med att han hade varit försvarslös och att han, om han hade gjort något, skulle ha blivit skjuten. Det hjälpte dock inte pastor Jørgensen att hans son erkände att modern hittat nämnde överstelöjtnants värja under sängen och kastat den i bäcken. Vittnet och hustru till en av de svenska ryttarna, svor på att hon på Annandag jul hade hört pastor Jørgensen kalla svenskarna för blodhundar. Dessutom att prästens män hade avslöjat för snapphanarna att svenska officerare, som senare mördades, hade kommit till prästgården i Oderljunga. Prästen vägrade, men måste erkänna att han på den danske biskopens befallning hade bett offentligt i Oderljunga socken för Danmarks kung.

Morten Jørgensen dömdes till stegel och hjul (Se förklaring nedan!) samt halshuggning, om inte kungen på grund av hans höga ålder skulle benåda honom för enkel halshuggning. Och sonen Lars dömdes också att bli skjuten "som en annan snapphane, mördare och rebell", eftersom han inte hade förhindrat morden och i övrigt lämnat de mördades kroppar att ligga obegravda.

Den unge - endast 21 år - svenske kungen Karl XI benådade dock både far och son. 

Kungen rekommenderade att prästen skulle avlägsnas från "skogsbebyggelsen" och kallas till "slättlandet". Kungen ville uppenbarligen inte skrämma lokalbefolkningen med en prästs avrättning och kunde också argumentera för sin benådning med att Morten Jørgensens agerande hade betingats av att han hade arbetat i ett område som dominerats av snapphanar.

Pastor Jørgensen slutade sina dagar på Östra Klagstorps pastorat i Vemmenhögs Härad på Skånes sydkust. Sonen blev senare präst i Sölvesborg i Blekinge.

Förklaring: Stegel och hjul var en särskilt förödmjukande skärpning av ett dödsstraff. Det var därför förbehållet de grövsta brotten. Till dessa hörde rånmord, högförräderi och majestätsbrott. Straffet verkställdes i regel genom att den dömde först torterades och halshöggs.

Huvudet sattes därefter på ett stegel (påle), innan bödeln lade resten av kroppen - i ett stycke eller fyrdelad - på ett vagnshjul, som hissades upp på en påle, så att alla kunde se den blodiga kroppen.

Källa: https://danmarkshistorien.lex.dk/

De båda bilderna visar svenska (blå fyrkant på kartan) och danska (röd fyrkant på kartan) arméernas plats den 25 och 26 oktober 1676. Den svenska armén på ca 20 000 man och tusentals hästar passerar Heljalt mellan den 25 och 26 oktober 1676 och är då som närmast Vasabygget. Förmodligen slipper Vasabyggetborna undan krigets fasor med blotta förskräckelsen.

Däremot drabbas både Bälinge och Ebbarp av 20 000 mans och tusentals hästars krav på föda och utrymme! Man slår nämligen läger vid dessa båda orter.

Den danska armén med ungefär samma antal soldater slår läger under 4 dygn i Hörja den 19-22 augusti 1676. Samtliga boende kring Hörja drabbas under 4 dygn av 20 000 mäns och tusentals hästars krav. På väg mot Örkelljunga passerar de Röke och Bälinge. Något längre ifrån Vasabygget än Heljalt men förmodligen tillräckligt nära för att sprida förlamande skräck hos de boende i Vasabygget.

Under sommaren, hösten och vintern 1676 förflyttar sig de svenska och danska arméerna runt varandra i Skåne och Halland innan de slutligen möts i slaget vid Lund den 4 december 1676.

 De svenska (ledd av en 21-årig Karl XI) och danska (ledd av en 30-årig Christian V) arméerna med sammanlagt ca 35-40 000 man och tusentals hästar skaffar sig mat och husrum genom att stjäla från och våldföra sig på ortsbefolkningen. Kvinnor blev våldtagna, bönder blev ihjälslagna och gårdar brändes om man motsatte sig soldaternas krav. 

Då soldater intagit en stad fick de "fritt fick plundra staden under några timmar" med sina befäls goda minne. Flera skånska städer drabbades av detta under 1676. 

Helsingborg drabbades värst: 

1/ Den 4 juli 1676 belägrar danskarna Helsingborg. 

2/ Den 29 oktober 1676 upptäcker den svenska armén på 19 000 man i Hyllinge (öster om Helsingborg) ett kvarvarande danskt sjukläger. Samtliga mördas på platsen. Alltså både skadade soldater och sjukpersonal.

3/ Den 30 oktober 1676 blir Helsingborg helt utplundrat av den svenska armén. 

4/ Den 1 november plundrar även danskarna det som är kvar i Helsingborg. 

5/ Den 2 november våldför sig svenskarna på de återstående invånarna i Helsingborg.

Slaget vid Lund varar ett dygn. På markerna norr om Lund kvarlämnas tusentals döda soldater och hästar. Få slag i världshistorien kan uppvisa så stora förluster i förhållande till antalet aktörer.

Källor: Pilemedia och historikern Sven Rosborn, Malmö.