Torparens vardag

Penninghushållningen är inte mycket mer än något mer än hundra år gammal. I varje fall praktiserades den knappast av torparen förrän vid slutet av 1800-talet. Det kapital man hade var i huvudsak de egna kroppskrafterna. Därför gällde det att utnyttja hela familjen: man, hustru och barn. Det fick inte bli alltför långa uppehåll vid barnsängarna. Barnen fick  tidigt hjälpa till med arbeten på torpet. Likaså fick mor- och farföräldrar klara av de lättare sysslorna så länge de orkade. Hela familjens insats gällde även småbönderna, som inte hade råd att städsla (anställa) piga eller dräng.

Man hade tillgång till redskap, som oftast var egentillverkade. Man fick vara tillräckligt händig för att kunna tillverka de egna redskapen, men även för att kunna klara reparationer och underhåll av dessa. Det var illa nog om man var tvungen att köpa eller byta till sig sådant som man inte själv kunde tillverka. Man var nödd och tvungen att vara mycket rädd om de redskap man skaffat sig.

Ett exempel på ett köpt eller tillbytt redskap var lien. Efter övning utvecklade man oftast stor skicklighet i att använda den. Även konsten att slipa och bryna den. Lien underlättade arbetet och gav möjlighet att få ut mera av dagsverket.

Ett annat köpt eller tillbytt "redskap" var oxen. Oxen intar en unik roll i det svenska jordbruket. I synnerhet på sanka och stenbundna odlingar kunde den t.o.m. överglänsa hästen. Oxen kunde inte bara användas till det direkta jordbruket utan även till transporter.

Torpstugan byggdes många gånger direkt på marken utan nämnvärd grund. Det var därför särskilt viktigt att få upp den på en kulle eller höjd ovanför fuktigare marker. Att gräva diken för att få avrinning från vattensjuka marker var ofta bland de första arbeten man fick utföra efter att husen stod klara. Boningshusets golv var långt fram under 1800-talet oftast jordstampat.

För knektstugor fanns mått angivna i stadgan för indelningsverket och de var inte rikligt tilltagna. För övriga torp fanns inga andra regler än att det gällde att göra dem så enkla som möjligt: ett vindfång, "farstu" som trängdes med ett kök och en ofta oproportionerligt stor spismur (för bakugnens skull). Resten var "stugan". Möjligen kunde vinden användas till sovplatser åtminstone sommartid.

Uthusen: Logen, där man tröskade, och ladan, där kreaturen föstes in, var ofta sammanbyggda och lika enkla som bostadshuset. En eventuell potatiskällare kunde finnas, antingen som en liten, grävd källare under köket eller en jordkällare i någon skogsbacke.

Torpen låg oftast avsides och utan farbar väg till att börja med. Man vann tid genom att gena över skogsbackar och moras (svårframkomlig, stenig våtmark) då man skulle gå till platser man behövde besöka. Kanske var det innan vägar fanns till Vasabygget som ortsnamnet uppstod. Namnet "Vasa-bygget" består av två delar: "Vasa" eller "Vase" (kärve) som är ett sammanbundet risknippe som man kunde lägga på våtmark för att torrskodd komma över. Den andra delen "bygget" används för att ange ett arrendebygge tillhörande en större gård.

Det tyngsta arbetet var stenröjning och dikning. Stengärdesgårdarna runt torpen är stumma vittnesbörd om tungt arbete.

Flåhackan kunde vara en symbol för torparen. Bit för bit bearbetades jorden för hand med detta redskap. Det var den enda möjligheten då marken var stenbunden. Efter hand som man foslat bort sten till stengärdesgårdarna kunde man spänna en oxe eller en ko framför dragkrok eller årder. Hemmagjorda harvar fanns av olika slag. Sådden skedde för hand. Sädeskornen myllades med kratta. Om ytorna var stora nog med harv.

För att få bättre jord att bruka så blandades jorden ofta med lera eller mossjord förutom gödsel. Mossjord finns det ju gott om kring Vasabygget. Om lera fanns synligt i närheten var det ofta på en allmänning där alla fick hämta. På kartan nedan från 1970 anger de röda pilarna "S", dvs "Samfällighet" eller "Allmänning". Kanske har här funnits lätt åtkomlig lera.

Sannolikheten är hög eftersom det finns gott om finkornig lera några meter ner i Vasabyggets marker.

Källor: "Om torp", Markaryd och egna reflektioner