Torparens vardag

En gård är en brukningsenhet som är mantalssatt.

Ett torp är en brukningsenhet som inte är mantalssatt utan ligger på en annan gårds mark. I torpet ingår odlingsjord. Torparen betalar arrende till gårdsägaren, genom eget arbete (dagsverk), naturaprodukter eller pengar till denne .

Penninghushållningen är endast något mer än hundra år gammal vid den här tiden. 

Den praktiserades knappast av torparen förrän på slutet av 1800-talet. Det kapital man hade var i huvudsak de egna kroppskrafterna. Därför gällde det att använda samtliga familjemedlemmar: man, hustru och barn. 

Det fick inte bli alltför långa uppehåll vid barnsängarna. Barnen fick  tidigt hjälpa till med arbeten på torpet. Likaså fick mor- och farföräldrar klara av de lättare sysslorna så länge de orkade. Hela familjens insats gällde även för småbönderna, som inte hade råd att städsla (anställa) en piga eller dräng.

Redskapen var oftast egentillverkade. Man fick vara tillräckligt händig för att kunna tillverka dem, men även för att kunna klara reparationer och underhåll av dessa. 

Ett exempel på ett köpt eller tillbytt redskap var lien. Efter övning utvecklade man oftast stor skicklighet i att använda den. Även konsten att slipa och bryna den. Lien underlättade arbetet och gav möjlighet att få ut mera av dagsverket.

Ett annat köpt eller tillbytt "redskap" var oxen. Oxen intar en unik roll i det svenska jordbruket under lång tid. I synnerhet på sanka och stenbundna odlingar kunde den t.o.m. överglänsa hästen. Oxen kunde inte bara användas till det direkta jordbruket utan även till transporter.

En oxe är en kastrerad hane av nötkreatur som är äldre än 3 à 4 år.

Torpstugan byggdes många gånger direkt på marken utan nämnvärd grund. Det var därför särskilt viktigt att få upp den på en kulle eller höjd ovanför fuktigare marker så man slapp fuktproblem i huset. Att gräva diken för att få avrinning från vattensjuka marker var ofta bland de första arbeten man fick utföra efter att husen stod klara. Boningshusets golv var oftast jordstampat till långt fram på 1800-talet.

För knektstugor fanns mått angivna i stadgan för indelningsverket och de var inte rikligt tilltagna. För övriga torp fanns inga andra regler än att det gällde att göra dem så enkla som möjligt: ett vindfång, "farstu" som trängdes med ett kök och en ofta oproportionerligt stor spismur (för bakugnens skull). Resten var "stugan". Möjligen kunde vinden användas till sovplatser under sommartid.

Uthusen: Logen, där man tröskade, och ladan, där kreaturen föstes in, var ofta sammanbyggda och lika enkla som bostadshuset. En eventuell potatiskällare kunde finnas, antingen som en liten, grävd källare under köket eller en jordkällare i någon skogsbacke.

Torpen låg oftast avsides och utan farbar väg till att börja med. Man vann tid genom att gena över skogsbackar och moras (svårframkomlig, stenig våtmark) då man skulle gå till platser man behövde besöka. Kanske var det innan vägar fanns till Vasabygget som ortsnamnet uppstod. Namnet "Vasa-bygget" består av två delar: "Vasa" eller "Vase" (kärve) som är ett sammanbundet risknippe som man kunde lägga på våtmark för att torrskodd komma över. Den andra delen "bygget" används för att ange ett arrendebygge, som tillhörde en större gård.

Det tyngsta arbetet var stenröjning och dikning. Stengärdesgårdarna runt torpen är stumma vittnesbörd om tungt arbete.

Flåhackan kunde vara en symbol för torparen. Bit för bit bearbetades jorden för hand med detta redskap. Det var den enda möjligheten då marken var stenbunden. Efter hand som man forslat bort sten till stengärdesgårdarna kunde man spänna en oxe eller en ko framför dragkrok eller årder. Hemmagjorda harvar fanns av olika slag. Sådden skedde för hand. Sädeskornen myllades med kratta. Om ytorna var stora nog med harv.

För att få bättre jord att bruka så blandades jorden ofta med lera eller mossjord förutom gödsel. Mossjord finns det ju gott om kring Vasabygget. Om lera fanns synligt i närheten var det ofta på en allmänning där alla fick hämta. På kartan nedan från 1970 anger de röda pilarna "S", dvs "Samfällighet" eller "Allmänning". Kanske har här funnits lätt åtkomlig lera.

Sannolikheten är hög eftersom det finns gott om finkornig lera några meter ner i Vasabyggets marker.

Källor: "Om torp", Markaryd och egna reflektioner

Vad betyder beteckningen "torp" egentligen?

Torp var under medeltiden nybyggen, i regel via hemmansklyvning från en större gård eller by.

Senare blev torp benämning på en icke skattelagd mindre gård som arrenderades av torparen, brukaren, mot dagsverksplikter och andra skyldigheter, vars avtal reglerades i ett så kallat torparkontrakt.

Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en mer omfattande jordegendom vid större gårdar, herrgårdar, eller som kronotorp i de fall marken var statsägd mark. Brukaren, kallad torpare, betalade då betala "hyra" till ägaren, ibland i form av dagsverken.

Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt; från cirka 100 000 år 1850 till drygt hälften 1910, och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning i arrende. 

Genom lagar 1907-1909 likställdes dagsverkesbetalning med kontanta löner varmed torparens ställning stärktes. Många torp friköptes av sina torpare och blev då egna fastigheter.

Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten. Ordet torp miste därmed sin betydelse som arrendeform och idag används det mest om en liten, äldre stuga på landsbygden som ofta är en sommarstuga. Ibland används begreppet torp även om stora mangårdsbyggnader, vilket i regel beror på att där ursprungligen varit ett vanligt litet torp, som sedermera gjort en lång klassresa.

Byggnadstyper av torp är enrumsstuga, enkelstuga och parstuga.

Källa: Wikipedia