Om kyrkobesökare i Oderljunga kommun under slutet av 1800-talet

Här kommer fortsättningen (tidigare om skolgången i Vasabygget) på intervjun av f.d. handlaren i Värsjö, Olof Olsson, född 1855 i Vasabygget och son till arrendatorn av Vasabygget, Ola Andersson. Denna utfördes av kandidaten Lage Nilsson från Lunds Universitets Fornminnesarkiv år 1936 då Olof Olsson var 81 år.

Kyrkobesök och handel vid kyrkan

Folket i församlingen voro flitiga kyrkobesökare. Till en stor del av andra skäl än att höra predikan, då en del kom till Kyrkan först när Kungörelserna skulle uppläsas. (Då upplästes lokala kungörelser och nyheter i kyrkan efter predikan. Min anmärkning.).

Efter Gudstjänstens slut samlades många af dem på Krogarna - det fanns två stycken - där Kaffe, Öl och Vin såldes till förtäring. Så många voro vid hemfärden lindrigt nykta. Dessutom fanns utanför Kyrkogårdsmuren försäljare af vetebröd, frukt och färsk sill. Om jag minns rätt var där också försäljare af Liar, räfsor och vädjestenar (brynsten), men det blev ju med tiden förbjudit då Kyrkoherden en söndag i Kyrkan pålyste att den försäljningen fick upphöra. 

Nästa söndag pålyste han om Konsert i Kyrkan efter Gudstjänstens slut. När den skulle börja blev Prästens dräng placerad på Kyrkogården till att sälja biljetter för 50 öres inträde till Kyrkan. Då var där en person som sade till drängen: "I söndags förbjöd Kyrkoherden all försäljning och handel utanför Kyrkogården, men idag står hans dräng och säljer biljetter för inträde till Kyrkan." Detta hörde Prästens dotter och omtalade det för sin fader Kyrkoherden. Då upphörde försäljningen och Kyrkdörrarna öppnades och inträdet blev fritt."

Här kanske mångas uppfattning om kyrkobesök på 1800-talet revideras. Min egen uppfattning (mestadels skapad efter min fars berättelser) var att församlingen då var kyrktrogna, även om några kunde ha en annan uppfattning än vad kyrkoherdens predikningar berättade om.

Men enligt Olof Olsson så får jag intrycket av att det var lite si och så med kyrktrogenheten (dvs viljan/tvånget att bevista högmässan på söndagar) i Oderljunga socken. Kanske berodde det även på att det i socknen bodde många med frikyrkliga åsikter. 

Här får jag istället intrycket av att folket på den arbetsfria söndagen passade på att göra en utflykt till "tätorten" Oderljunga för att få reda på de senaste officiella och inofficiella nyheterna samt möjligheten att ta sig en ordentlig bläcka (Blecka är ett brännvinsmått, därav uttrycket "ta sig en bläcka" för att berusa sig. [Wikipedia]) eller dricka en kopp kaffe med vetebröd. Kanske även för att komplettera redskapen till arbetet där hemma.

Oderljungas tidigare kyrka

Den nuvarande kyrkan i Oderljunga uppfördes 1852-1854 efter ett långdraget diskuterande inom socknen om den gamla kyrkan från slutet av 1100-talet skulle byggas till eller om en helt ny kyrka skulle byggas. En nybyggd kyrka blev slutet på diskussionen.

Den snabbt växande befolkningen i socknen och den fallfärdiga klockstapeln var den huvudsakliga anledningen till diskussionerna.

Den gamla kyrkan från slutet av 1100-talet uppfördes troligtvis av cisterciensermunkarna vid Herrevadskloster (Ljungbyhed), som anses ha haft en viktig roll som kyrkobyggare då det kyrkliga livet började organiseras i socknar under 1100- och 1200-talen.

Oderljungas gamla kyrka såg ungefär likadan ut som dagens kyrka i Perstorp.

En del inventarier från den gamla kyrkan finns kvar i dagens kyrka i Oderljunga, nämligen dopfunten, som tros härstamma från 1200-talet och som fanns i den gamla kyrkan. Vidare "Den lilla klockan" i dagens kyrka hängde i den gamla kyrkans fristående klockstapel och är gjuten någon gång under 1400-talet. Från den gamla kyrkan kommer altaruppsatsen, snidad 1643. Den står numera i norra sidoskeppet.

Slutligen predikstolen, som även stått i den gamla kyrkan, och snidades av Amiralitetsbildhuggaren Niclas Ekenkrantz år 1741.

Vad gäller Vasabygget och kyrkan så gick Vasabyggetborna i kyrkan på samma sätt som den övriga befolkningen i socknen. Dock medförde Vasabyggets frikyrkomedlemmar i SALEM i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet att flertalet höll egna gudstjänster i Vasabygget.