Det "ständiga knektehållets" uppgång och fall
En beskrivning av hur Vasabygget går från en lantbrukare på den danska tiden på 1600-talet till en lantbrukare på 2000-talet. Däremellan var Vasabygget en del av krigsorganisationen i Sverige.
Vi vet nästan ingenting om hur det var på Vasabygget under den danska tiden. Vi vet att Vasabygget år 1651 - på den danska tiden - skrevs Wassebygget. Vi vet att den siste danske lantbrukaren på Vasabygget hette Eskil Nilsson (Eshildt Nielssönn).
Strax efter svenskarnas brutala försvenskning av Skåne såg den svenska krigsorganisationen till att göra om Vasabygget till ett soldattorp, där en indelt soldat bodde med sin familj.
Vad innebar "Det ständiga knektehållet"?
Det skånska kriget visade för den svenske kungen Carl XI på många brister i armén. Bland annat var bristerna mycket stora när det gällde utrustning och manskap.
Planen för den utvidgade Sveriges nya krigsmaktorganisationen - "Det ständiga knektehållet" - hämtade kungen från tankar som Gustav Vasa haft redan hundrafyrtio år tidigare för dåvarande Sverige.
Det ständiga knektehållet var organiserat så att ett antal gårdar (vanligtvis två till fem) bildade en rote, som tillsammans åtog sig att anskaffa och underhålla en soldat. För detta erhöll bönderna frihet från utskrivning av soldater. Från roteringen befriades adelns sätesgårdar samt länsmäns, gästgivares och postbönders hemman.
I praktiken fungerade systemet så att varje rote satte upp en soldat, varefter rotarna sammanfördes till kompanier om 150 man. Av roten skulle soldaten förses med torp och jord att bruka. Då en soldat antogs slöt han ett kontrakt med rotebönderna, där villkoren var fastställda.
År 1812 infördes en primitiv form av allmän värnplikt, s.k. beväring, och denna var främst tänkt som en personalreserv för den indelta armén. Under slutet av 1800-talet utbyggdes beväringen till ett värnpliktssystem i modern mening. Indelningsverket, som ansvarade för det ständiga knektehållet med indelta soldater, fortsatte att verka även efter den allmänna värnpliktens införande. Det reducerades först 1892 i så måtto att staten succesivt övertog de kostnader, som förut legat på roten och 1901 beslutades att indelningsverket helt skulle upphöra.
Källa: Lars Ericson, "Forskning kring det yngre militära indelningsverket igår - idag - imorgon" (1987), m.fl.
Soldattorp med jord att bruka
Roten, som höll en soldat, fick skattelättnader och rotebönderna slapp själva att bli utskrivna till militärtjänst. Roten skulle sörja för att soldaten hade en dräglig bostad och ladugård samt en bit av den bästa jorden i trakten.
Generalmönstringarna - då soldaterna samlades till inspektion - genomfördes vart tredje år.
När soldaten antogs skedde detta först av rotens bönder. Därefter kunde han hämta sin utrustning hos rotebonden i den så kallade rotekistan.
Soldattorpet skulle ju få "en bit av den bästa jorden i trakten" enligt Kronans föreskrifter. Verkligheten blev dock en helt annan för soldaten och hans familj!
I de flesta socknar lade man soldattorpen utanför byn. Det var på den gemensamma utmarken som soldattorpen växte upp. I avtalen mellan allmogen och kungen stadgades att marken, som avdelades, skulle vara den bästa i socknen. Men eftersom den bästa jorden i byarna redan var upptagen lades soldattorpen på byns allmänning eller utmark.
Soldattorpets tilldelning av mark ("den bästa i socknen") blev i verkligheten socknens utmarker med stenig skogsmark och vattensjuka områden.
Men det skulle visa sig att denna snålhet från rotebönderna medförde ett oväntat resultat!
Jordbrukets förnyare har soldaten i det ständiga knekthållet kallats. I de flesta socknar lade man soldattorpen utanför byn. Det var på de gemensamma sämre utmarkerna som soldattorpen växte upp.
Genom att för egen hand, utan maskiner, tålmodigt förvandla stenig skogsmark och vattensjuka områden till bördig åkerjord blev soldatens odlargärning stor. Under de första decennierna av det ständiga knekthållet var nyodlingen som störst i Sverige.
90% av alla soldattorp i mitten av 1700-talet hade nyodlade markområden. Vid närmare studier av skifteshandlingar upptäcktes hur värdefull den jord var som soldaten odlat upp. Det är inte sällan det uppstår diskussioner om just knektjorden. I de flesta fall ville rotebönderna få tillgång till denna, eftersom den bedömdes vara av bästa kvalité.
Betänk att ingen ville ha denna jord då knekthållet infördes eftersom marken på byns utmarker ansågs var den sämsta. Vid storskiftet i mitten av 1700-talet och laga skifte i slutet av 1820-talet lade i vissa fall rotesbönderna beslag på den uppodlade soldatjorden och hänvisade soldaten till sämre marker, där han åter fick börja nyodla.
Betänk vilket långvarigt slit och vilka tunga arbetsvillkor som de idag långa stengärdesgårdarna medfört för att få fram odlingsbar mark! Ibland har man liknat arbetet med sagans berättelse om att krama vatten ur en sten.
Källa: Föreningen Centrala Soldatregistret
Hur var det med Vasabygget?
På den danska tiden föreföll Vasabygget att bestå av ett jordbruk som arrenderades av ägaren, en dansk adelsman. Endast adelsmän och likställda fick äga jord då.
Då Sverige brutalt övertog Skåne överfördes snart en svensk militärorganisation där.
Hela Vasabygget ombildades till ett soldattorps ägor. Den förste soldaten var möjligtvis korpral Ekbom. I Mantalslängden från november 1698 hittar man denna beteckning och efternamn.
Därefter följde ett flertal korpraler och kvartermästare.
I slutet av 1800-talet drog Kunglig Majestät in sitt ägande av och ansvar för "militiebostället Vasabygget 1" och sålde Vasabygget till högstbjudande. Istället för indelta soldater hade arrendatorer skött Vasabygget under ett antal årtionden.
Vasabygget var således ett soldattorp och militieboställe från slutet av 1600-talet till någon gång på 1800-talet.
Bara för 100 år sedan hade Vasabygget sex fungerande jordbruk. Idag (2020) återstår ett fungerande jordbruk och vi är åter vid det förhållande som gällde under den danska tiden.
Källor: Sammanfattning av information från andra sidor på denna webbplats.
Torpbesiktning med närvaro av kompanichefen, rotebonden och soldaten själv. Färglitografi av Viktor Emmanuel Sparre (1866).