Om fiberutbyggnaden i Vasabygget

Uppgradering 17 april 2023:

Fiberinstallation klar i Vasabygget för samtliga hushåll, som beställt det.

---------------------------------------------------

Uppgradering 1 april 2023:

Det fasta telefonnätet (kopparnätet) stängdes i Vasabygget natten mellan 31 mars och 1 april 2023.

Foto: Kent Meissner, 2022 Vasabygget 1:3

På 1940-talet kom elen till Vasabygget. Telefonen förmodligen tidigare.

Telefoner började sättas ut i Stockholm 1880 av Bellbolaget. Sverige fick tidigt en ledande ställning inom telefonins utveckling och var under lång tid Europas telefontätaste land. Men hur var det i Vasabygget?

Vi har tittat i Kungliga Telegrafstyrelsens årliga redogörelse för telefonutvecklingen i Sverige år 1911.

Man kan förmoda att det var betydelsefulla personer i socknen som ägde ett rikstelefonabonnemang, den dåtida frontlinjen inom den tekniska utvecklingen. Förmodligen prästen, skolläraren, handlaren och kanske vissa fabriker i socknen.

Klippan var då centralstation för Oderljunga socken. Antalet telefonapparater i socknen var 10 och antalet under 1911 hade ökat med en telefon.

Stationen var av "Klass II" till skillnad från "Klass I"-centralstationer, som fanns i Stockholm, Göteborg , Malmö och Sundsvall. 10 personer var anställda i Klippan, varav 7 telefonister, 1 förman och 2 telegrafnätarbetare. En genomsnittslön för en lokaltelefonist var 57 kr/mån.

Telegrafitrafik fanns parallellt med telefontrafiken. Under 1911 sändes från Klippans centralstation 3 726 inländska telegram och 597 utlandsdito. Det ankom 3 596 telegram från Sverige och 638 från utlandet.

1911 fanns det, inom Klippans telefonområde, 16 telefoner per 1 000 invånare.

(Källa: Telefon och Telegraf år 1911 af Kungl. Telegrafstyrelsen, Stockholm 1912)

När elektriciteten kom till Vasabygget m.m....

Den minnesgode läsaren av dessa sidor minns kanske att länken "Jordbruksdeklaration 1944" innehöll upplysning om att el i Vasabygget, ända fram till 1944, endast användes till belysning och inte till elmaskiner eller annat.

Min mor, vars barndomshem låg i Krika nära Klippan, berättade att de fick elbelysning på 1920-talet. Kristianstadsbladet hade för några år sedan en artikel om att elbelysning inrättades 1926 i Olseröd (på Österlen, nära Degerberga).

När jag söker efter annan information om landsbygdens elektrifiering i Skåne, så tycks 1920-1930-talen vara den tid då elen kom ut till landsbygden.

I Vasabygget barnfödda Marianne Håkansson, född Vingren, Perstorp mindes att mjölkmaskin installerades i slutet av 1940-talet. Låt oss förmoda att elbelysning kom till Vasabygget på 1940-talet. En tidningsartikel från 1982 antyder att elen kom till Vasabygget 1:2 under andra världskriget, dvs mellan 1940-45. På jordbruksdeklarationen från 1944 anger ägaren till Vasabygget 1:2 att el fanns i september 1944.

Föreställ er då en höstkväll med helmulet väder när solen gått ner!

Svart som i en säck utomhus! Möjligen kunde man orientera sig något med hjälp av det svaga ljuset från bostadsfönster där ljus, fotogenlampa eller elektrisk lampa var tända. Om man nu inte hade en bärbar lampa av dåtidens modell. Men den spred endast ett svagt sken några få meter.

På 1960-talet fanns ingen vägbelysning utanför Vasabygget 1:3 (postlåda 107). Min mor, Inga Svenson, berättade om en nattlig promenad 1967 i Vasabygget:

En helmulen höstnatt vid 02-tiden ringde telefonen hos min mor och far som låg och sov på Vasabygget 1:3 (nuvarande postlåda 107). Min mor svarade, något uppskärrad, och en nära boende vädjade till min mor om hon kunde komma till dem omedelbart, eftersom en något hänt hos dem. Min mor klädde på sig och gick ut på vägen mot de uppringande. Mor och far hade ingen ficklampa i Vasabygget. Hon berättade att hon fick lokalisera sig genom att det 1. krasade då hon gick på grusvägen, 2. det krasade inte om hon gick på gräset i vägkanten samt 3. hon svepte med armarna framför sig för att vara säker på att hon inte gick rakt på något. Så småningom skönjde hon belysningen i huset dit hon skulle. På återvägen var det samma rutin, men än svårare att finna ingången till Vasabygget 1:3 som ligger mellan två stengärdesgårdar. Min far hade tröttnat på att vänta och släckt allt ljus i huset. Han var född på 1800-talet och van vid att man inte lämnade rum utan att släcka efter sig.

Händelsen ger en bakgrund till boendet i Vasabygget före elektrifieringen. T.ex. då korna skulle mjölkas tidigt på morgonen eller sent på kvällen när det var mörkt ute. Synbarheten vid mörker kunde vara varierande. Årstidens varierande upp- och nergång av solen. Molntäckets variation. Månljusets styrka. Snötäcket kunde medföra att synbarheten mitt i natten kunde vara hög även om det var helmulet. Allt detta gällde synbarheten utomhus, t.ex. att finna vägen till ladan. Inomhus var det alltför mörkt för att se om man skulle utföra något av gårdens/torpets dagliga sysslor.

Då behövdes en belysningskälla. Idag är vi redan så bortskämda med elektricitetens möjligheter att göra natt till dag. Belysningspunkter från det fasta elnätet. Batterier av olika slag. Elgenerering från olika källor; vattenkraft, ångkraft, kolkraft, bensin/fotogen/diesel/oljekraft, kärnkraft, vindkraft och solkraft. Det går fort att vänja sig vid en ny standard, i synnerhet för det uppväxande släktet. För vilka el framstår som "det har ju alltid funnits" och är "självklart". Före elektricitetens inträde mellan 1600-talet (då begreppet "electricus" uppstod) och - säg - 1940 (då högst ungefärligt samliga samhällsfunktioner i Sverige elektrifierats) så användes lågan som belysning. Sedan urminnes tider har solen utgjort belysning på dagen och månen samt elden efter solens nedgång.

Månens belysning kväll och natt förutsatte nära nog molnfrihet och kunde troligtvis vara användbart för att kunna lokalisera sig utomhus och kanske även inomhus. Men den ljuskällan gick inte att räkna med vid ett förutbestämt tillfälle, t.ex. för att hitta till ladan eller till vattenkällan under den mörka delen av dygnet.Däremot kunde elden - t.ex. i form av en vedbrasa - utgöra belysning vid ett förutbestämt tillfälle. Dilemmat blev då att man inte kunde föra hela brasan med sig ut till exempelvis källan för att hämta vatten. Olika sätt prövades då så att man kunde föra med sig elden till mörka platser. T.ex. genom att tjära ett vedstycke så att elden brann en längre stund och man kunde bära vedstycket med sig.

Runt slutet av 1600-talet (källa: Bouppteckning i Stockholm) började man i Sverige använda oljelampor. De var en skål med vegetabiliska oljor (från lin, hampa eller kålväxter) i vilken en veke (av mossa eller lin) lagts. Kapillärkraften sög upp oljan i vekens topp där eldlågan brann.För att återvända till Vasabygget så närmar vi nu oss slutet av den danska tiden och växlar då in på tiderna för dessa sidor. Det är nog inte en dålig gissning att oljelampor användes i Vasabygget kring skiftet mellan 1660- och 1700-talet. Med ens kunde man föra med sig en ljuskälla till de platser som man behövde besöka en mörk kväll, natt eller morgon. Oljan till lampan kunde man framställa själv.Även talgljus har troligen förekommit lika länge i Sverige som boskapsskötsel. Tillverkningen skedde vanligen sent på året inför den mörka årstiden och efter höstslakten, då tillgången på talg var god. Ljusen stöptes eller tillverkades i formar. Talgljus användes i enklare hem endast vid högtider. Bruket av talgljus upphörde omkring 1860, sedan fotogen börjat säljas i Sverige.Fotogenlampan hade sin storhetstid mellan 1860 till elektricitetens införande. För Vasabyggets del borde det innebära en 70-årig period som huvudsaklig belysningskälla. Nu är vi inne på elektricitetens runt 80-åriga period för Vasabygget och den fortsätter fortfarande.

Källor: fotogenlampor.se och Nationalencyclopedin

Ljus i stugorna

Den äldsta belysningen inomhus var ljuset från eldstaden, dvs en öppen brasa där röken gick upp i skorstenen. På samma brasa kokade man mat och värmde vatten. Det enda belysta rummet var länge köket.

Under denna tid började även s.k. "stickor" användas, dvs smala, lättantändliga vedstickor späntade (klyvda) från veden som användes till eldstaden. Ibland kunde stickan doppas i tjära för att brinna längre. Då kunde man flytta eldskenet från eldstaden till någon annat rum i mörker. Flera stickor kunde späntas i förväg så att man hade ett litet förråd att ta av.

Lysestickorna ersattes så småningom av oljelampor. De var enkelt gjorda med en liten behållare för oljan och en veke av garn eller vitmossa. Oljan var rovolja (utvanns ur raps eller rybs) eller tran (utvanns ur fisklever eller en igelkott[!]).

Vid sidan av rov- eller tranoljelampor fanns även talgljus. Men de användes endast vid högtidliga tillfällen.

I början av 1800-talet upptäckte den franske kemisten Chevreui att talg är en blandning av dels fast och dels flytande fett. Först sedan han börjat tillsätta kemikalier nådde han fullständig separation och kunde 1825 söka patent på sin metod att tillverka större mängder stearin. Kyrkorna var de som införde stearinljus i Sverige. Under de senare årtiondena på 1800-talet började även stearinljus användas på landsbygden vid högtidligare tillfällen.

Vid sekelskiftet 1800-1900 började fotogen bli så billigt (14 öre/liter) att även landsbygden kunde gå över till fotogenlampor.

Mellan 1910 och 1930 började elbelysningen introduceras på landsbygden. Storstäderna hade haft elbelysning sedan runt 1885.

För Vasabyggets del kan noteras att ännu 1944 användes elkraften endast till belysning i bostäderna (minst ett hushåll, kanske fler, hade ingen el kopplad till fastigheten) och inte till matlagning, varmvatten eller som drivkraft till maskiner.

Källa: Årsbok 1983 för Kulturen, Lund. Artikel "Belysning i dialekternas ljus".