Det okända huset på kartan från 1865

Nedanstående bild (fotograf Henrik Lillienberg) visar en torpgrund vid gränsen mellan Vasabygget och Övre Månstorp. Kan denna vara den husmarkering som endast kan ses på kartan från 1865 och inga efterföljande kartor? 

Grunden ligger på Övre Månstorps mark, några tiotal meter söder om Vasabyggets gräns uppe på en upphöjning i skogen.

En metallskylt meddelar: "12. TRULSANS  Truls Kjerstinsson anlade torpet 1845. Truls dog 1847. Hans änka Pernilla Johansdotter, kallad Trulsan, bodde kvar fram till 1886."

På denna sida har jag skrivit om Trulsan och torpet som syns på bilden.

Skrolla längre ner på denna sida för att läsa om tidigare resonemang kring detta! Då nämns det idag osynliga torpet som under 1800-talet legat på Vasabyggets mark, inte långt från "Trulsans".

Det okända huset i Vasabygget - synligt endast på kartan från 1865 - nära Månstorps ägor.

Vid huset syns även att vägen går i en krok in mot huset. Idag går vägen rakt fram mellan "krokarmarna" och huset har legat där det idag är betesmark.

Jag nämnde att huset försvann på de efterföljande kartorna över Vasabygget. Nedanstående karta från 1926 visar även de äldre vägarnas sträckning. Om man tittar noggrant så finner man tunna linjer i orange. Den f.d. "krokarmen" syns med ett tunt orange streck vid den röda pilen.

På nedanstående karta - runt 60 år senare - saknas huset som fanns på 1865 års karta och vägen är rätad.

Men nu tror jag mig vara tämligen säker på att veta vilka som bodde i detta, numera försvunna hus!

Försiktigare uttryckt: Jag har en hypotes om husets historia.

För något år sedan var jag inne på samma tankegång (skrolla längst ned), men hade då inte helt förstått kyrkoherdens sätt att redovisa de olika husen och hushållen.

Så här börjar den:

Den 3 april 1817 föddes Nils Christensson i Myrakroken, inte så långt ifrån Vasabygget.

Den 26 september 1823 föddes Anna Olsdotter på Spjutseröds torp, granne med Vasabygget.

Deras hem låg bara 2 km ifrån varandra.

Deras öden blev ganska likartade: Båda arbetade som dräng resp. piga på andras gårdar. Båda lyckades inte finna någon livskamrat att gifta sig med under sitt kringflackande arbetsliv i trakterna förrän de blivit "gamla" enligt tidens sätt att se på det.

Troligtvis visste de om varandra på grund av hemmens och arbetsplatsernas närhet. I vilket fall umgicks de i 30-40-årsåldern. Resultatet blev att Anna blev gravid. En dotter föddes den 27 juli 1858.

Anna var 35 år och - enligt dåtidens synsätt - en gammal ungmö. Nils förväntades även ha blivit en stadgad man vid 41 års ålder och inte en "arbetskarl".

Dottern Mathilda föddes den 27 juli 1858 i Skäggestorp och föräldrarna är antecknade som "trolovningspar", dvs de planerade att gifta sig.

Anna Olsdotter hade några år innan i Skäggestorp tagit hand om sin mor, soldatänkan Katarina Jonasson, född 1779 i Hishult i Småland. Änkan var alltså nära 80 år då Annas och Nils dotter Mathilda föddes.

Anna och Nils gifte sig och flyttade 1859 till Vasabygget med dotter och tog med sig Katarina. Änkan antecknades som "inhyses" hos Anna och Nils, dvs hon hade ingen egen bostad utan bodde hos just Anna och Nils.

Trots sina 80 år så var änkan Katarina tydligen en fena på "Luthers mindre katekes". Hon fick högsta betyg av kyrkoherden och inte ens skolläraren Schill nådde upp till hennes nivå. Att hon dels var en soldatänka och dels kunde slå självaste skolläraren på fingrarna i katekeskunskap, medförde troligen att hon fick en viss status i Vasabygget.

Men att Nils, Anna, dottern och änkan flyttade till just Vasabygget och antecknades i husförhörsboken såsom "Torpare" hade tre förklaringar:

1/ Mellan åren 1846 till 1857 arbetade Nils i Vasabygget först som "dräng" och därefter som "arbetsdräng" hos arrendatorn (av hela Vasabygget) Ola Andersson. Ola och Nils var nästan jämnåriga och längden (11 år) på Nils´ arbete hos Ola antyder att de kom väl överens. Den genomsnittliga tjänstgöringen för en dräng brukade röra sig om 1-2 år innan denne flyttade vidare till någon annan tjänst.

Det nyuppförda torpet låg på Ola Andersson marker och möjligen hade Nils frågat Ola om han fick bygga upp ett torp på Olas mark. Om de tidigare under flera år hade kommit väl överens både personligen och arbetsmässigt så föreställer jag mig att Ola ger sitt godkännande.

2/ Den andra förklaringen rör platsen för det nyuppförda torpet, där Nils och Anna flyttade in 1859. Jag har kunnat följa kyrkoherdens redovisningar av Vasabyggets boende och ser att han skriver upp dem i ordningen: (Vasabygget 1) Arrendatorns familj, arrendatorns tjänstefolk och ev. inneboende, (Vasabygget 2) familj, tjänstefolk och ev. inneboende, (Vasabygget 3) familj, tjänstefolk och ev. boende.

Före denna tiden (1859) så fanns endast dessa tre bostäder antecknade vid husförhöret.

En nytt torp med Nils och Anna antecknades fr.o.m. 1859. Det antecknades efter de nämnda tre hushållen.

3/ På en dåtida karta från 1865 (Se ovan!), dvs 6 år efter att ett nytt torp antecknats i husförhörsboken, dök ett nytt torp upp för första gången på en karta. Den tidsmässigt närmast efterföljande kartan är från 1926 (Se ovan!) och då är torpet försvunnet.

Av detta drar jag slutsatsen att Nils och Anna med barn, soldatänka och tjänstefolk bodde på just detta, numera helt försvunna, torp.

Men hur gick det nu för Nils och Anna när de flyttat till Vasabygget?

En överraskning då jag tittar närmare på husförhörsuppgifterna: Nils´ yngre syster Bengta Christensdotter visar sig vara gift med Vasabyggets arrendator Ola Andersson! En möjlig förklaring till att Nils och Bengtas man Ola kom så väl överens att Nils arbetade hos dem 11 år i sträck.

Ännu en överraskning: Både Bengta och Anna födde barn under år 1859. Alltså samma år som Anna och Nils flyttade från Skäggestorp till Vasabygget och byggde det numera försvunna huset.

Bengta födde först. En pojke vid namn Peter den 4 juni 1859. Anna höll barnet vid dopet och Nils var dopvittne.

Anna födde därefter. En pojke vid namn Peter(!) den 26 november 1859. Bengta höll barnet vid dopet och Ola var dopvittne.

Anna blev gravid igen och födde 1861 sonen Martin. Även Nils syster Bengta i arrendatorbostaden födde samma år, två månader före, en son. Även han döptes till Martin(!).

Anna är nu 38 år och Nils 44 år. De rivstartade med sina fördröjda familjeplaner. Eget boende och tre barn i rask takt.

Nils och Anna arbetade förmodligen träget med de små barnen, det egna hushållet och skötseln av den gamla soldatänkan.

Anna blev gravid igen någon gång i juli 1864 och familjen skulle nu utökas till fyra barn, som - i dåtidens anda - även kunde förväntas bli Annas och Nils pensionsförsäkringar. Anna är nu 42 år.

Så slog döden till som ett blixnedslag! Nils drabbades av "lungsot", dvs TBC eller tuberkulos, och dog 1865 några dagar innan han skulle fylla 48 år.

Nils begravdes på Oderljunga kyrkogård den 5 april 1865. Själv fick han inte uppleva barnets födelse.

Tre veckor efter Nils begravning födde Anna dottern Nelli.

Så stod Anna helt plötsligt ensam i huset med fyra småbarn - 7, 6 och 4 år samt en nyfödd dotter - och dessutom med skötseln av den alltmer skröpliga soldatänkan Katarina, nu 86 år gammal.  

Inget går att utläsa från husförhören om vardagslivet, men jag kan ändå - i efterhand - förmoda att Anna och Nils oroade sig över sin pojke Martin under åren 1861-1866.

Martin dör den 21 februari 1866 av en "tärande sjukdom" vid en ålder av 4 år.

"Dödsorsaken" säger inget om diagnosen av sjukdomen. Det som angives är ett symptom, dvs det man ser eller noterar hos den sjuke. "Tärande" innebär troligtvis att sjukdomsförloppet har varit långvarigt. Det har synts på Martin att han blivit svagare och svagare.

Ännu en sorgesam händelse sker i Annas hus: Året efter, den 29 september 1867, dör modern Katarina i en ålder av 88 år.

1869 dör Bengta i arrendebostaden, även hon, av en "tärande sjukdom".

Under en tidsperiod av fyra år sker följande traumatiska händelser för Anna:

1. Maken Nils avlider 1865.

2. Sonen Martin avlider 1866.

3. Annas mor avlider 1867.

4. Väninnan, svägerskan och grannfrun Bengta avlider 1869.

En del av denna tidsperiod för Anna utgör även en av de värsta svältperioderna i Sveriges historia.

Diagrammet ovan visar antalet döda i Oderljunga församling mellan åren 1866 - 1870.

Begynnelseåret 1866 finner du i den violetta stapeln längst till vänster. Slutåret 1870 finner du i den röda stapeln längst till höger. Mellan dessa år befinner sig svältåren 1867, 1868 och 1869.

1866 var ett vanligt skördeår, 1867 var ett ovanligt kallt skördeår, 1868 var ett ovanligt varmt och torrt skördeår, 1869 var ett ovanlig dåligt skördeår, 1870 var ett vanligt skördeår.

Redan 1867 kunde flera väderstationer notera den kallaste majmånaden sedan mätningarna startade i Lund i början av 1850-talet. Detta år var svälten värst i norra Sverige, men även södra Sverige drabbades svårt. I norr slogs skördarna ut av den långvariga kylan men i söder var det regnet, som aldrig verkade upphöra, som var problemet. Skörden regnade bort, säden svartnade och potatis ruttnade. 1868 fortsatte eländet men nu handlade det tvärtom om en ovanligt svår torka. Om 1867 varit det blöta året i södra Sverige blev 1868 det torra året. Åkrarna var svartbrända och träden avlövade redan tidigt på säsongen.

Människorna i skogsbygden drabbades hårdast av hungersnöden.

1869 blev "det svåraste året" och nu slog svälten till med full styrka. Åren dessförinnan hade medfört att det fanns lite eller inget utsäde och igen sättpotatis att tillgå.

Man ser av diagrammet att antalet döda inom Oderljunga församling fördubblades under 1869, "det svåraste året".

Mitt i detta befann sig Vasabygget och Anna. Inget framgår från dödsböckerna att någon inom Oderljunga församling avlidit av svält 1869. Ungefär var fjärde fick antecknat "Sharlakansfeber" som dödsorsak. De flesta var barn i åldern 2 till 13 år.

Näst flest, också ungefär var fjärde avliden, fick antecknat dödsorsaken som "Okänd".

Nu var det 1869 i Vasabygget och "det svåraste året" av svältåren i Sverige.

Annas svägerska och grannfru Bengta avled i början av februari 1869 av en "tärande sjukdom".

Kanske orkade Anna gå på Bengtas begravning den 12 februari i Oderljunga kyrka. Hennes barn var nu - år 1869 - 11, 10 och 4 år, så de var tillräckligt gamla för att kunna stanna själva hemma. De två äldsta kunde passa fyraåringen Nelli.

Någon gång efter februari 1869 fick Anna hjälp av den 20-åriga arbetspigan Helena Olsdotter, som flyttade in från en tjänst på Heljalt nr. 9.

Arrendatorn Ola Andersson på soldattorpet (nuvarande postlåda 114) hade det gott ställt när väl svältåret hade passerat. På torpet fanns husfadern Ola, 58 år, sju hemmavarande barn och arbetsdrängen Peter Olsson, 47 år. Barnen - 3 kvinnor och 4 män/pojkar - var mellan 9 och 25 år.

Men när Ola blir 60 år - 1872 - händer något som även påverkar Anna och hennes tre barn.

En ny arrendator av Vasabygget flyttar in med sin familj 1872!

Den nye arrendatorn heter Johannes Tuvesson och är 30 år. Hans hustru Kristina Johansdotter är 23 år och de har tre barn tillsammans. Två nya pigor anställs.

Den gamle arrendatorn Ola har degraderats till "torpare", dvs han bor kvar i Vasabygget i ett eget hus. Hans familj har reducerats med tre personer. Den äldsta dottern har gift sig och flyttat till Vedby. Den näst äldsta dottern har flyttat till Kvidinge som piga och den annars trogne arbetskarlen Peter Olsson flyttade till Månstorp nr 2 9/32 mantal.

Ola och fem av hans barn (12 till 28 år gamla) bor kvar i något annat hus än arrendatorbostaden.

Vad kan ha hänt? Han är nu 60 år gammal och hade god hjälp av sina barn och arbetskarlen Peter Olsson. Kan det ha något att göra med ett kontrakt som upphört? Kan det ha något att göra med att den nye arrendatorn hade nya modernare brukningsmetoder? Kan det ha något att göra med att Ola blivit sjuk eller skadad? Kan svältåren ha medfört att han slitit ut sig för att få mat till familjen?

Det sistnämnda kan möjligen synas i kyrkoherdens anteckningar i spalten "Bevistat Förhör och begått H.H. Nattvard" eller "Frägd (medborgerligt förtroende, rykte [min anteckning]) och enskilda anteckningar". Mellan 1872 till 1877 antecknas inget ovanligt. Ola är med på husförhören och tar nattvarden som de flesta, en eller två gånger om året.

Men under 1878 tar han nattvarden tre gånger och året efter, då 67 år gammal, blir han antecknad som "Sjuk".

Efter endast åtta år som arrendator på Vasabygget flyttar Johannes Tuvesson 1880 med sin familj till Heljalt nr 5 1/16 mantal. Där noteras han som "åbo", dvs en "ärftlig besittningsrätt till annans jord". Kanske säkrare än att vara arrendebonde?

Den nye arrendatorn 1880 på Vasabygget heter Telander Bengtsson och är 30 år. Hans hustru Anna Hansdotter är 28 år. Tillsammans har de två barn.

Han anställer (städslar enl. dåtida språk) en piga med god kännedom om både arrendebostad och Vasabygget. Hon heter Nelli Nilsdotter, är 15 år och dotter till Nils och Anna!

Men var blev Anna av?

Nu är det alltså 1880 i Vasabygget.

Först lite förhistoria: Anna har sedan 1873, då Johannes Tuvesson blir ny arrendator efter Ola, fått anteckningen "Inhyses" och "Befriad".

"Inhyses" betydde att Anna nu bodde inneboende hos någon. Denne någon skulle kunna vara Ola, som fick flytta in i ett annat torp - anteckningen "torpare" styrker detta - efter att den nye arrendatorn tagit över arrendatorbostaden, Olas gamla bostad.

Nu beger jag mig ut på ett gissningsområde. För mig verkar det sannolikt att Ola flyttade in i Annas och Nils hus invid vägen mot Månstorp. Då bodde Anna ensam med dottern Nelli. Det borde då finnas plats för Ola och hans fem kvarvarande barn.

Idag låter det trångt med sammanlagt sju personer i ett litet torp, men enligt dåtidens standard var det inte trångt.

"Befriad" betydde att Anna befriades från skattskyldighet, antecknat av kyrkoherden. Han går efter "kunde ej försörja sig själv".

Den 26 oktober 1877 flyttade Annas dotter Nelli, nu 12 år, till Nedre Månstorp nr 3 1/8 mantal som piga.

För Olof hade sonen Nils 1876 flyttat till Riseberga och sonen Peter hade 1879 emigrerat till Amerika.

Ola, nu 69 år gammal, bor kvar i huset med sin äldsta dotter Bothilda i femton år. Han dör den 26 maj 1895, 83 år gammal. Dottern Bothilda, 51 år, flyttar från Vasabygget till brodern Olof Olsson, handlare i Värsjö, den 9 oktober 1896.

Uppgiften om Olas död finner jag endast i dödboken. Husförhörsböckerna från 1895 till 1909 blev svårt brandskadade efter en brand i prästgården 1912.

Den därefter oskadade husförhörsboken (nu benämnd församlingsbok) har begynnelseåret 1909. I denna finns många nya personer i Vasabygget.

För att finna vem som bodde i Vasabygget omkring sekelskiftet, då husförhörsböckerna var brandskadade, kan vi bl.a. gå till statens "Kungliga Domänstyrelse", som på öppna marknaden sålde "det indragna militiebostället Vasabygget nr. 1".

Här finner vi namnen Nils Rosengren från Skingeröd, som köpte hela Vasabygget, utom följande ägares redan avstyckade mark: Gustaf Lindau, Elof Schelin och Elof Malmström.

Vi kan även gå till folkräkningen år 1900. Den finns på Riksarkivet. Genom länken nedan kommer du först till skollärare Elof Malmströms uppgifter. Klicka därefter på "BILD", så kommer du till folkräkningens uppgifter om Vasabygget år 1900.

Eftersom "det försvunna torpet" var borta på 1926 års karta över Vasabygget och inga uppgifter finns om att Ola flyttat, så kan vi förmoda att den 1895 år avlidne förre arrendatorn av Vasabygget, Ola Andersson, tillsammans med äldsta dottern Bothilda, bodde kvar i "det försvunna torpet" till sin död. 

Själva husbyggnaden hölls förmodligen inte i bästa skick från ca 1880 och framåt. Kanske beroende på att varken Ola eller hans kvarvarande dotter kunde förväntas ha ork eller motivation för att hålla byggnaden (byggnaderna?) i skick. Kanske rasade byggnaden så småningom ihop då den efter Bothildas flytt 1896 till Värsjö,  stod obebodd, kanske plockades byggnaden på det friskaste virket för återanvändning, kanske "råkade" någon objuden gäst elda upp byggnaden. Vi vet inget om detta.

Inte mer än att det tidigare torpet var borta från 1926 års karta över Vasabygget.

Inga efterlämningar syns idag av något/några hus på markområdet där torpet bör ha funnits.

Det okända torpet kan alltså ha stått i 37 år mellan 1859 och 1896.