Vasabygget - nära till snapphanebygden.

I början av 1600-talet tillhörde Skåne Danmark och var en av Danmarks mest blomstrande delar. I slutet av samma århundrade hade landskapet blivit både sargat och skövlat efter våldsamma krig.

Mellan 1611 och 1613 led nordöstra Skåne hårt under Kalmarkrigen, där den svenske kungen Gustav II Adolf stred mot de danska trupperna.

Vintern 1644 var det dags igen. Då attackerades Skåne av svenska soldater. Både Helsingborg och Lund kapitulerade, medan Landskrona och Malmö endast belägrades. Vid freden i Brömsebro år 1645 beslutades att Skåne även i fortsättningen skulle tillhöra Danmark, men sommaren 1657 marscherade svenskarna återigen in i Skåne. På vintern samma år gick Karl X Gustav, som egentligen var upptagen med att kriga i Polen och Tyskland, över isarna på de danska Lilla och Stora Bälten och vann över danskarna. Vid freden i Roskilde 1658 förmåddes Danmark lämna över Skåne till den svenske kungen.

Danskarna hade svårt att acceptera förlusten av Skåneland. 1676 landsteg den danske kungen Kristian V i Skåne och detta blev startskottet för ett slutligt blodigt krig som pågick i fyra år. Till en början gick det bra för danskarna. Men svenskarna tågade snart in mot Lund (Se längst ner på sidan!) och lyckades där besegra danskarna i det blodigaste slag som någonsin utkämpats på det som idag är svensk mark.

Under de skånska krigen blev snapphanarna ett välkänt begrepp. Svenska soldater försökte få männen i Göingebygden att skriva under en trohetsförklaring till den svenske kungen. Även i Oderljunga kyrka tvingades kyrkoherden administrera trohetsförklaringen för socknens män. Den hittar du här.

Det utlovades amnesti ena dagen och nästa dag hotades invånarna med hemska vedergällningar. Kung Karl XI gav till och med order om att bränna ner hela Örkeneds socken, eftersom socknen var ett välkänt gömställe för snapphanar.

Svenska soldater slog ihjäl vapenföra göingar, gårdar brändes och åkrar skövlades. Under detta kaos var det många som skrämdes till lydnad. Att hjälpa snapphanar blev alltmer riskabelt.

Svenskarnas hämnd mot dem som inte gav sig för de nya herrarna blev grym. Hundratals avrättades ofta med utstuderad grymhet. Metoden "pålning" - dvs offret spetsades levande på en påle och sattes upp intill vägar som varning - där döden kommer som en befriare efter en lång, outlidlig smärtsam plåga.

Källa: Svenska öden