Snapphanar i Vasabygget?

De flesta har någon gång stött på beteckningen "snapphane". Ordet kommer från tyskans "schnapp", på svenska "knäppa" eller "stjäla". Alltså ungefär en karl som stjäl eller rövar bort något. En sådan betraktades på 1600-talet som en terrorist av svenskarna.

Göingebygden brukar beskrivas som snapphanarnas verksamhetsområde. Men i dåvarande svenskars ögon, så kunde en snapphane vara vilken skåning som helst. Var och en som var motståndare till att Skåneland skulle erövras av Sverige kunde definieras som en snapphane av svenskar.

I 1677 års Trohetsförsäkran för Oderljunga socken beskrevs t.ex. "Gudmund Jönsson (i Pantaryd [mellan Hyllstofta och Oderljunga[) har en broder som är snapphane" samt "Eskil Bengtsson som bor på bygget (Dalshult) är snapphane". Tydligen ansåg svenska myndigheter att snapphanar var bofasta inom Oderljunga socken.

1677 ålades kyrkoherden i Oderljunga och samtliga män i socknen, att underteckna en trohetsförsäkran till kungen av Sverige.

Där stod bl.a. att man lovade att "…efter våra krafter och förmåga, snapphanar gripa, fasttaga eller ihjälskjuta". 

Om någon snapphane i socknen "… fick tillfälle att skada eller fördärva någon Svensk Man, då skall (samtliga sockeninnevånare) vara skyldiga, var och en, att böta 1 000 Riksdaler till Svenska Kronan. Detta och att var tionde Man skall dömas eller hängas." 

Snapphanarna bestod av en skara bönder, friskyttar, fattiga fredlösa och deserterade svenska knektar. Deras gerillarörelse gick i stort sett ut på att blockera vägar, förstöra broar och angripa provianttransporter.

Snapphanarna skulle nog idag ha beskrivits som terrorister. När Sverige tog över Skåne från Danmark skulle alla män i Göingebygden som kunde bära bössa likvideras. De som inte accepterade överheten fick sina gårdar nerbrända till grunden. Männen sköts, hängdes eller spetsades på pålar. Idag skulle vi kallat dessa övergrepp för etnisk rensning.

Svenskarnas hämnd mot dem som inte gav sig för de nya herrarna blev ofattbart grym. Hundratals avrättades, ofta med den utstuderade metoden pålning där döden kommer som en befriare efter en lång dödskamp. Metoden innebar att den tillfångatagne, ännu levande, spetsades från anus till nacke på en vässad träpåle, som stacks ner i marken. Där fick han sitta till varning för andra tills han avled i obeskrivbara smärtor.

Källor: Trohetsförsäkran från 1677 samt artikel i Svenska öden nr 2/2021, sid. 74 - 77.