En personlig berättelse

Jag importerade och hämtade Hundkojan (en Austin Mini 1000 Mark II) i juni 1968 och i England. Närmare bestämt i Holland Park Hall i nordöstra London.

Bilden ovan: Juni 1968. Här har jag just kört ut bilen från inspektionshallen i Holland Park Hall. Jag och inspektören kontrollerade så att alla beställda tillbehör fanns monterade på bilen. I baksätet låg en tjock bunt papper från bilens olika tillverkningskontroller.

Bilden ovan: Augusti 2019. Här är bilen, 51 år gammal, just inställd i ett garage efter att ha varit vardagskörd i 12 år och 10 000 mil. Därefter parkerad i en lada under 39 år.

Orsaken var EFTA (European Free Trade Association), en frihandelssammanslutning mellan Sverige, England, Danmark, Norge, Portugal, Schweiz och Österrike) som bildades 1960.

Därefter körde jag den till hamnstaden Harwich och tog bilfärjan över till Esbjerg i Danmark och vidare till Sverige.
Jag och bilen anlände till Limhamn, strax söder om Malmö, sent på kvällen. Bilen var vänsterstyrd trots engelska registreringsskyltar. (I England hade bilarna ratten på höger sida).

Tullkontrollanten tittade in i min öppnade ruta och sade: "Något att deklarera?" Jag svarade: "Hela bilen". Tullkontrollanten ryckte till och hade troligtvis inte noterat att bilen hade engelska registreringsskyltar.
En timmes genomsökning av bilen och därefter importregistrering följde, med blanketter kors och tvärs. Tullbestämmelserna tillät den engelskregistrerade bilen att köras i Sverige under en månad. Inom denna tid skulle bilen ha fått svensk registrering och besiktning.

Flera lustiga incidenter inträffade då bilen hade engelska registreringsskyltar:

1. Jag gick denna sommar på en reservofficersutbildning på regementet P1 i Enköping. Några utbildningsdagar, för den sambandpluton jag tillhörde, stationerades under en vecka i Berga kasernlokaler i Helsingborg. Där sov vi, men jag valde att köra fram och tillbaka till Vasabygget där mina föräldrar nyligen köpt Vasabygget 1:3. Den första morgonen då jag anlände till Berga kaserner och parkerade bilen där, så hörde jag hur mina plutonkamrater pratade om att vår chef var upprörd över att en okänd utländsk bil parkerats på militärt område. (Berga kaserner var fortfarande militär egendom). Då gick jag till honom och berättade att bilen tillhörde mig och orsaken till att den hade engelska registreringsskyltar. Han var just i färd med att anmäla bilen för någon militär övervakningscentral.
2. En kompis och jag körde omkring i Malmö och frågade söta flickor - på engelska - om vägen till - säg - Folkets Park. De flesta erbjöd sig att åka med i bilen för att visa vägen dit. Trevligt!
3. Min flickvän och jag körde till Stockholm för att träffa några släktingar. De och vi körde i var sin bil till en brygga i skärgården för att ro över till en ö. Då vi kom tillbaka fanns en handskriven lapp på min vindrutetorkare: "Denna plats är privat område. Var vänlig och betala 25 kronor i böter till (NamnNamn)!" Förutom den förmodade svårigheten för ett engelskt par att förstå svenska så fanns inget inbetalningssätt eller annat angivet. För övrigt så hade vi parkerat bredvid en skogsväg utan markerade eller angivna platser. På släktingens svenskregistrerade bil, som stod framför min bil, fanns ingen lapp.
4. En gång blev jag invinkad av en polis nära Malmö slott. Det var en nykterhetskontroll. Året innan hade jag varit med om samma kontroll och då bad polismannen mig att andas på honom. Nu såg jag att polismannen tittade på registreringsskylten innan jag stannat. Han andades in och tvekade ett slag. Sedan vinkade han åt mig att köra vidare. Kanske tyckte han att hans engelska kunskaper inte var tillräckliga. Vid den tiden, 1968, var det flera utbildningar som inte krävde kunskaper i engelska. Engelska var dessutom inte obligatoriskt under den dåtida folkskolan.

Bilen blev svenskregistrerad den 5 september 1968 som "importerad begagnat".

Därefter ägde jag bilen ett år till den 14 juli 1969 då min dåvarande fästmö - idag min fru - köpte bilen. 

Den 22 juli 1980 avregistrerades den och ställdes in i Vasabygget 1:3:s lada.

Anledningen var att min far nyligen avlidit och efterlämnat en Volkswagen Variant. Min mor hade inte körkort, så vi fick Varianten. Vi använde den som andrabil i stället för Hundkojan. Denna parkerades i Vasabygget 1:3:s lada. 

Min ambition 1980 var att starta Hundkojan minst en gång om året för att hålla motorn så "fräsch" som möjligt. Det fungerade några år tills den elektriska bränslepumpen strejkade (ett inte ovanligt fel på denna Hundkojemodell). Alternativet var att köpa en ny bränslepump och montera den i ladan. Därav blev intet. Ett försök gjordes genom att hälla lite bensin direkt i förgasaren, men det blev ingen fortsättning på den varianten. Bilen stod alltmer bortglömd i ladan.

Dåvarande ägaren till Vasabygget pl 204 frågade om han fick köpa batteriet. Det fick han och nu stod motorn orörd.

Våra barn började skriva sina namn i dammet på bilen. Fåglar i ladan lämnade frätande avtryck på tak och motorhuv, så bilen täcktes över.

En gång fick vi ett påminnelse om en obetald parkeringsböter i Gävle. Vi skickade ett foto av den garagerade Hundkojan till polisen och de accepterade att vi knappast kunde ha parkerat i Gävle.

Mer eller mindre bekanta hade måste ha fått reda på att det fanns en Hundkoja i ladan. Tre personer - för oss mindre bekanta - kom till Vasabygget med några års mellanrum och undrade om vi ville sälja Hundkojan till dem. Samtligas köpmotiv var att renovera bilen. Men vi var inte intresserade av att sälja Hundkojan.

Gradvis började bilen bli gråaktig av dammet som täckte den en gång glänsande gröna lacken. På 1990-talet undrade vårt ena barn om hon kunde få använda bilen efter att ha tagit körkort. Senare framfördes tanken att bilen kunde renoveras i stället för att säljas till spekulanterna.

I år 2019, efter 39 år och 1 månad i ladan, tänkte vi dra ut den från ladan, lasta den på ett bilsläp och köra den till ett rymligt garage för en inspektion av bilen om det var värt att satsa pengar på en renovering.

Nu står den i det rymliga garaget, även om bromsbackarna först "vägrade" att låta bilen bogseras ur ladan. Samtliga fyra bromsbackar hade rostat fast i bromstrumman, men efter två söndervrida hjulbultar, mycket sprayande av rostlösningsmedel och slutligen tillverkning av en hjulvridare med rejält vridmoment så lossade samtliga hjul och bilen kunde vinschas upp på bilsläpet.

En privat sida om hur renoveringen fortskrider finns här.

Nedanstående bilder visar dammlagret efter nära 40 år i ladan. Bogserlinan använder till att dra ut bilen, som hade låsta hjul. Den nedersta bilden visar allt bråte som fanns omkring Hundkojan efter dessa år plus anteckningar i dammet från bekanta och barn.