Vägar till Vasabygget

Här nedan ska jag försöka resonera mig fram till hur vägarna till Vasabygget kommit till och ändrats. Plus lite dokumentation om vägar i Vasabygget.

Underlaget för detta resonerande är historiska kartor, tidigare ägandeförhållande och historiska anteckningar.

Mina slutsatser i samband med osäkra förhållanden är naturligtvis spekulativa och bör uppfattas så. Jag tar tacksamt emot ytterligare tips eller kunskap från läsaren av dessa rader. Kontakt kan tas genom rubriken "Kontakt" eller direkt till mitt epostkonto kent(at)meissner.se.


De tidigaste anteckningarna om Vasabygget kommer från den tid då Skåne tillhörde Danmark. Detaljerade kartor från denna tiden har jag, ännu ej, lyckats finna.

Decimantboken från 1651 är det äldsta skriftliga dokument där "Wassebygget" (Vasabygget) nämns.

För Vasabyggets del står i Decimantboken (s. 298), översatt från danskan:

"II: Adelns Arrendatorer (Thiennere)

Välborne Jockim Beckis Arrendatorer:

--------

Vasabygget.

1. Eskil Nilsson......1 boel"

Den danske adelsmannen Jockum Beck var född ca 1602. Jockum Beck ägde alltså Vasabygget och Eskil Nilsson betalade arrende till Jockum Beck.

Förmodligen fanns "vägar", dvs upptrampade stigar, till Vasabygget. Om inget annat så skulle ju adelsmannen Beck få sitt arrende, som troligtvis var i natura, dvs bestod av utsäde, grödor eller annat som växt på Vasabygget. Bonden Eskil Nilsson hade - även troligtvis - inga kontanter som han kunde betala med.

I ett stenigt skogs- och kärrlandskap körde man inte gärna med häst och vagn. Antingen gick man eller så red man på något kreatur.

Ägaren Jockum Beck ersattes av den svenske riksamiralen och greven Carl Gustaf Wrangel. Precis som Beck blev han ägare till Vasabygget, Månstorp, Köpinge, Skäggestorp, Karsholm och Tosteboholm. Vägarna/stigarna mellan dessa gårdar användes troligtvis med tanke på det gemensamma ägandeskapet.

Vattenvägar och järnvägar prioriterades

Sedan urminnes tider hade vattenvägar utgjort dåtidens motorvägar. Det gick snabbare att med båt ta sig längre sträckor än att osäkert färdas över stock och sten i terrängen.

De trakter som inte kunde använda sig av längre transporter blev, med dåtidens sätt att se, hänvisade till markägarnas godtycke att hålla vägar och stigar iordning. Det ansågs som markägarens privata intresse att sköta de vägar och stigar som fanns inom dennes marker.

Järnvägarnas införande medförde en revolution då det gällde resor. Men det gällde endast mellan de platser och deras närmaste omgivning som järnvägen drogs mellan.

Vasabygget låg ungefär 10 km från järnvägsstationen i Perstorp. Men nu har vi börjat tala om 1875 och åren därefter, så vi får backa åter till tiden kring Sveriges övertagande av Skåne runt år 1679.

Sedan urminnes tider betraktades väghållningen, dvs i vilket skick vägar hölls, som en lokal fråga. Som nämnts ovan så sågs det som markägarens privata intresse om eller hur vägarna/stigarna sköttes på dennes marker. Tanken var att markägaren borde vara intresserad av att sköta vägar/stigar inom sina marker.

När nämnde Wrangel ägde "Länet" - som gårdarna Vasabygget, Månstorp, Köpinge, Skäggestorp, Karsholm och Tosteboholm kallades - så skulle man kunna tänka sig att greven ville ha vägar/stigar som arrendeindrivarna kunde använda för att driva in arrendet från gårdarna. Det praktiska arbetet utfördes av folket på gårdarna. Förmodligen som en del av arrendet och med kontroll av - säg - arrendeindrivaren.

Gradvis förändring av synsättet

1734 stiftades en väglag som gav landshövdingarna uppdraget att kontrollera att vägskyldigheten efterlevdes. En ny statlig myndighet, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, skapades med regional organisation. Ett 10-procentigt statligt bidrag till underhållet kunde även utgå. Men fortfarande gällde tanken att det lokala jordägarintresset var avgörande för god väghållning.

För Vasabyggets del innebar dessa förändringar förmodligen ingen skillnad. Därtill var vägarna/stigarna till Vasabygget alltför lite trafikerade. Men väglagen lade grunden för allmänna, mer trafikerade vägar.


Nästa karta över Vasabygget

gör ett stort tidshopp fram till 1820. Här ovan visas endast en beskuren del av Vasabygget. Den sydöstra delen finns inte med på kartan.

Två vägar (markerade med =====) finns: 1. Vägen mot Tosteboholm (åt vänster) och 2. vägen mot Karsholm (rakt upp). Vägarnas sträckning skiljer sig något från dagens.

Den ursprungliga kartan är svagt grön. Med rött har jag markerat den nuvarande (2018) vägsträckningen.


Vasabygget 1842

visas på ovanstående karta och hela Vasabyggets ägor.

Nu visas vägarna (markerade i grönt) mot Skäggestorp och Månstorp samt en infartsväg förbi Vasabygget 1:2 (nuvarande postlåda 206) till två hus (röda pilar) vid gränsen mot Karsholms ägor.

Både Skäggestorp och Månstorp hörde ju till "Länet", dvs förläningen som greve Wrangel fått. Därmed borde de gemensamma ärendena för arrendet medföra kontaktvägar med "Länets" gårdar.

Vägen till Skäggestorp är numera reducerad till en stig och brukas - förmodar jag - inte längre.


Vasabygget 1865

1865 publiceras en officiell karta (Källa: Generalstabskartan publicerad 1865 av Topografiska Corpsen) över Sverige.

På ovanstående utdrag över området kring Vasabygget kan man se standardiserade kartsymboler för vägarna.

Än så länge har jag inte lyckats identifiera vägsymbolerna, men en förmodan är att vägen (i övre vänsterkanten) mellan Oderljunga och Heljalt utgör en s.k. Kungsväg d.v.s. en huvudväg inom Sverige. Kanske kan man även beteckna den som en allmän väg vars skick bekostades av staten.

Vägen mellan Heljalt och Karsholm är enkeldragen, men tjockare än andra enkeldragna vägar. Den utgjorde då den s.k. kyrkvägen och var förmodligen i bättre och/eller bredare skick än de smalare dragna vägarna.

Inom Vasabyggets område är de (i stort) nuvarande vägsträckningarna smalt dragna. Förmodligen i sämre skick än nyss nämnda vägar. En förklaring kan ju vara att trafiken på dessa vägar var gles.

Olof Olsson, som föddes 1855 i soldattorpet i Vasabygget, gick i skolan där under 1860-talet.

Han beskriver vägarna i Vasabygget i en intervju 1936, då han var 81 år gammal: "Vägarna till skolan i Vasabygget voro ofarbara om man jämför dem med nuvarande vägar. Då Kyrkoherden skulle bevista examen brukade han komma ridande till skolan."


Vasabygget 1872

Ovanstående är ett utdrag från kartan "Christianstads län" tryckt av "Lithografiska Aktie Bolaget i Norrköping". Märk att Oderljunga kyrka är felaktigt placerad väster om Oderbäcken/Bäljande å! Samma felaktighet för Perstorps kyrka. I detta fallet söder om "riksvägen" och inte norr om.

Här har man endast tagit med "vältrafikerade" (vad det nu innebar) vägar i Oderljunga socken. Vasabygget befinner sig ungefär vid "g" i ortsnamnet "Oderljunga" och de närmaste vägarna (norr) är från Bälinge, över Amnabygget, till Röke. Närmast söderut är vägen söder om Oderljunga- Skogsbygget - Månstorp - Angsbygget - Misterhult vid Torup-Röke-vägen.


Vasabygget 1926

Ovanstående "Häradsekonomisk karta" skiljer sig inte mycket från 1865 års karta då det gäller vägsträckningar.

Småförändringar av vägen mot Karsholm, en större uträtning av vägen mot Månstorp och en reducering av den föregående Vasabygget - Skäggestorp-vägen till stig. Gården Skäggestorp 3:26 (Se kartan från 1926!) har fått en  vägmarkering från gården till Skäggestorp.

Byggandet av skolan i Vasabygget 1895/96 innebar att eleverna fick ta sig till och från skolan från hemmen i kringliggande lantbruk, torp och småsamhällen.

Torvbrytningen vid Köpingemyr startade 1902, järnvägsspår till brytningen lades för transport av torv (Se högerkanten av kartan!) med anslutning till järnvägen i Perstorp och Rågmyren inkluderades i brytningen. Anställda för torvbrytningen rekryterades i närheten och dessa fick själva ta sig till arbetsplatserna. Följdaktligen borde trafiken (gående, cyklande, hästekipage, motorcyklar, bilar, lastbilar) på vägarna kring Vasabygget ha ökat rejält sedan 1872. Trafiken Karstorp (Rågmyren)-Vasabygget-Övre Månstorp vidare mot Köpingemyr kunde vara aktuella och sträckningen prioriterades förmodligen beträffande vägunderhåll.


Bilismens framväxt

under 1900-talets början medförde snart att den i princip medeltida väghållningsorganisationen inte längre kunde bibehållas.

Genom 1934 års väglag upphörde naturaväghållningarna och 170 väghållningsdistrikt skapades i Sverige. Vasabygget tillhörde nu Norra Åsbo Vägdistrikt. Distriktet sammanföll med Norra Åsbo Härad, dvs nuvarande Perstorps, Klippans, Örkelljunga och Ängelholms kommuner.

Bilden ovan visar vägdistriktets vägsladdchaufför Harry Eriksson från Perstorp i Vasabygget. "Sladden" är en Munktells modell C1 och var i grunden en hybrid mellan en lastbil och en traktor.

Det tunga, manuella arbetet med att få grusvägen slät och fri från "potthål" ersattes nu med "sladden", där endast en man krävdes för att sköta arbetet.

Fotot är taget av en av "pågarna", Gunnar Johansson på Vasabygget 1:2 (nuvarande postlåda 206).


Vasabygget på 1930-talet

1930-talet innebar att rätning av tidigare krokiga vägar för den framstormande bilismen ökade kraftigt i hela Sverige.

Vägen mellan Röke, Karstorp och Perstorp var numera allmän väg, dvs en väg som underhölls av Norra Åsbo vägdistrikt.

På kartan ovan visas med blå, streckad linje, en uträtning av vägen som planerades i slutet av 1930-talet. Denna uträtning blev dock inställd på grund av markägarens - Erik Pettersson - egenmäktiga tilltag att rycka upp de utstakade markeringarna för vägdragningen. Dispyt med vägkassans personal följde, men uträtningen av vägen över Erik Petterssons mark blev aldrig av.

Den röda linjen visar en del av vägsträckan Vasabygget - Heljalt, som då var en enskild väg (dvs sköttes av markägarna kring vägen) med statsbidrag. "Enskilda vägar med statsbidrag", som var en särskild avdelning av vägväsendena inom länet, innebar att enskilda vägföreningar kunde få upp till 30% statligt bidrag till underhållskostnader och även till inköp av nya vägmaskiner, som underlättade vägarbetet. Kravet var då att skötseln av den enskilda vägen godkändes av länsschaktmästaren vid en årlig besiktning. På 1940-talet, då vägväsendet förstatligades, ändrades titeln "länsschaktmästare" till "övervägmästare".

Vägsträckan Vasabygget - Heljalt hade beteckningen L 73.

Källa: Dåvarande länsschaktmästaren Axel R. Svenson, Klippan, född 1899.


Enskilda vägen L73 med statsbidrag Vasabygget-Heljalt

Ovanstående bild är ett utdrag från övervägmästarens för enskilda vägar i Kristianstads, Hallands och Malmöhus län, Axel R. Svenson, född 1899, diariebok över inkomna skrivelser.

Om man läser på den streckade raden: 1945, med ärendets nummer 1134, ankomstdag den 8 november och svarsdag den 31 december, angående väg nummer, skrivelsen kom från Vägförvaltningen i Kristianstad län, angående statlig procentandel av kostnad för underhållsarbete. Tidigare skrivelse med ärende nummer 413.

Det gäller alltså vägen från T-korsningen i Vasabygget mot Heljalt, numera allmän väg.


Flyttning av vägbanan ca 1970

Ovanstående karta är egentligen två kartor lagda på varandra.

Den gråa rektangeln är Lantmäteriets karta (3D-versionen) från 2016, alltså samma som nutida förhållanden.

Den underliggande gul/gröna kartan är från 1970:s version av den Ekonomiska kartan.

Jag har kopierat 2016 års karta och lagt in i 1970 års karta.

Därefter har jag gjort 2016 års karta genomskinlig, så att man kan skönja underliggande 1970 års karta.

Så har jag justerat 2016 års karta så att den passar in med samma skala på 1970 års karta. Kontrollera gärna om ni tycker att det stämmer!

Den röda pilen pekar mot den plats på kartorna som skiljer sig åt för de båda kartorna. Nämligen vägdragningen från T-korsningen (vägarna mot Karsholm-Heljalt-Perstorp) till en bit åt höger på vägen mot Perstorp.

Marianne Håkansson (född Vingren) och hennes bror Fred Vingren informerade om att dåvarande väg gick omedelbart utanför husets (Vasabygget 1:13 nuvarande postlåda 114) fasad. Det kunde innebära på snörika vintrar att plogens snödrivor låg mot husets fönster.

Dåvarande ägare kontaktade Vägförvaltningen omkring 1970 och vägen flyttades några meter söderut, från huset. I samband med detta revs en jordkällare, som låg - så att säga - "i vägen". Se nedanstående bild!