Vägar i Vasabygget

Flyttning av vägbanan ca 1970

Ovanstående karta är egentligen två kartor lagda på varandra.

Den gråa rektangeln är Lantmäteriets karta (3D-versionen) från 2016.

Den underliggande gul/gröna kartan är från 1970:s version av den Ekonomiska kartan.

Jag har alltså kopierat 2016 års karta och lagt in den i 1970 års karta.

Därefter har jag gjort 2016 års karta genomskinlig, så att man kan skönja underliggande 1970 års karta.

Slutligen har jag justerat 2016 års karta så att den passar in med samma skala på 1970 års karta. Kontrollera gärna om ni tycker att det stämmer!

Den lilla röda pilen pekar mot den plats på kartorna som skiljer sig åt för de båda kartorna. Nämligen vägdragningen från T-korsningen (vägarna mot Karsholm-Heljalt-Perstorp) till en bit åt höger på vägen mot Perstorp.

Marianne Håkansson (född Vingren) och brodern Fred Vingren informerade mig för några år sedan om att dåvarande väg gick omedelbart utanför husets (Vasabygget 1:13 nuvarande postlåda 114) södra långsida. Det kunde innebära på snörika vintrar att snö från plogningen låg mot husets fönster.

Dåvarande ägare kontaktade Vägförvaltningen omkring 1970 och vägen flyttades några meter söderut, från huset. I samband med detta revs en jordkällare, som låg - så att säga - "i vägen". Se nedanstående bild!


Här nedan ska jag försöka redovisa hur vägarna till Vasabygget kommit till och förändrats. 

Underlaget för detta resonemang är historiska kartor, tidigare ägandeförhållanden, historiska anteckningar och berättelser från berörda. 

De tidigaste anteckningarna om Vasabygget kommer från den tid då Skåne tillhörde Danmark. Detaljerade kartor från denna tiden har jag - ännu ej - lyckats finna.

Decimantboken från 1651 är det äldsta skriftliga dokument där "Wassebygget" (Vasabygget) nämns.

För Vasabyggets del står i Decimantboken (s. 298), översatt från danskan:

"II: Adelns Arrendatorer (Thiennere)

Välborne Jockim Beckis Arrendatorer:

--------

Vasabygget.

1. Eskil Nilsson......1 boel"

Den danske adelsmannen Jockum Beck föddes omkring 1602. Han ägde, eftersom han var adelsman, Vasabygget och bonden i Vasabygget - Eskil Nilsson - betalade arrende till Jockum Beck. I dåvarande Danmark var det endast adelsmän som fick äga mark och de på marken boende fick betala arrende till adelsmannen.

Förmodligen fanns "vägar", dvs upptrampade stigar, till Vasabygget. Om inget annat för att adelsmannen Beck skulle kunna få sitt arrende, som vanligtvis var i natura och bestod av utsäde, grödor eller annat handgripligt. Bonden Eskil Nilsson hade troligtvis inga eller få kontanter som han kunde betala med.

I ett stenigt skogs- och kärrlandskap körde man inte gärna med häst och vagn. Antingen fick man gå eller rida på något kreatur.

Ägaren Jockum Beck ersattes av den svenske riksamiralen och greven Carl Gustaf Wrangel i slutet av 1600-talet i och med Sveriges brutala erövring av Skåne. Han blev då ägare till Vasabygget, Månstorp, Köpinge, Skäggestorp, Karsholm och Tosteboholm. Han erhöll markområdet som ersättning av kungen för förlorade markområden i de baltiska länderna.

Vägarna/stigarna mellan dessa gårdar (Vasabygget, Månstorp, Köpinge, Skäggestorp, Karsholm och Tosteboholm) användes troligtvis mest med tanke på det gemensamma ägandeskapet. Behovet av resor bland de boende i Vasabygget var inte stort. Mat, kläder och annat tillverkades själva av de boende eller av någon som befann sig inom gångavstånd.

Vattenvägar och järnvägar prioriterades

Allmänt om vägar: Sedan urminnes tider hade vattenvägar utgjort dåtidens motorvägar. Det gick snabbare att med båt ta sig längre sträckor än att osäkert färdas över stock och sten i terrängen.

De trakter som inte kunde använda sig av längre transporter blev, med dåtidens sätt att se, hänvisade till markägarnas godtycke att hålla vägar och stigar iordning. Det ansågs då som markägarens privata intresse att sköta de vägar och stigar som fanns inom de egna markerna.

Järnvägarnas införande under 1800-talet medförde en revolution då det gällde resor. Men detta gällde endast mellan de platser och deras närmaste omgivning som järnvägen drogs mellan. Andra järnvägslösa orter befann sig i "resandeskugga".

Vasabygget ligger omkring 10 km från järnvägsstationen i Perstorp. Men nu har vi börjat tala om 1875 och åren därefter, så vi får backa till tiden kring Sveriges övertagande av Skåne runt år 1679.

Som sagt: Sedan urminnes tider betraktades väghållningen, dvs i vilket skick vägar hölls, som ett lokalt intresse för brukaren av marken. Tanken var att markägaren var den som var mest intresserad av att sköta vägar/stigar inom sina marker.

När ovan nämnde Wrangel ägde "Länet" - som gårdarna Vasabygget, Månstorp, Köpinge, Skäggestorp, Karsholm och Tosteboholm kallades - så ville greven ha vägar/stigar som arrendeindrivarna kunde använda för att driva in arrendet från gårdarna. Det praktiska arbetet utfördes av folket på gårdarna. Förmodligen som en del av arrendet och med kontroll av arrendeindrivaren.

Gradvis förändring av synsättet

1734 stiftades en väglag som gav landshövdingarna uppdraget att kontrollera att vägskyldigheten efterlevdes. En ny statlig myndighet, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, skapades med regional organisation. Ett 10-procentigt statligt bidrag till underhållet kunde även utgå. Men fortfarande gällde tanken att det lokala jordägarintresset var avgörande för god väghållning.

För Vasabyggets del innebar dessa förändringar förmodligen ingen skillnad mot tidigare väghållning. Därtill var vägarna/stigarna till Vasabygget alltför lite trafikerade. Men väglagen lade grunden för allmänna, alltmer trafikerade vägar.


Nästa karta över Vasabygget

gör ett stort tidshopp fram till 1820. Här ovan visas endast en beskuren del av Vasabygget. Den sydöstra delen finns inte med på kartan.

Två vägar (markerade med =====) finns: 1. Vägen mot Tosteboholm (åt vänster) och 2. vägen mot Karsholm (rakt upp). Vägarnas sträckning skiljer sig något från dagens.

Den ursprungliga kartan är svagt grön. Med rött har jag markerat den nuvarande vägsträckningen.


Upptäckt jordstuga/jordkällare

visas på ovanstående karta med svart inramning. Mattias Nilsson på postlåda 203 (gamla folkskolan) tipsade om "Längs den gamla vägsträckningen genom Vasabygget 1:2 (nuvarande postlåda 206) ligger en väldigt oansenlig ruin i bokbacken där endast några stenar och en bit träregel finns kvar. Då jag var liten minns jag att trästocken låg över vad som närmast kan beskrivas som en dörröppning.".

Kanske är ruinen ett svar på var den "jordstuga" legat, som nämnts i tidigare husförhörsböcker.

Kyrkoherdens anteckningar är inte precisa. Dåtiden hade ingen standard för var folk bodde inom en fastighet, i detta fallet inom hela Vasabygget. Ibland angavs ett mantal, ex. "5/28 mtl", men då måste den sentida läsaren ha kännedom om vilken fastighet "5/28 mtl" som avsågs. Till detta kom att många kyrkoherdar antecknade ett egenskapat "Inb" som förkortning på "inneboende". Om det sedan betydde en inneboende i 5/28 mtl:s huvudbyggnad eller en inneboende på 5/28 mtl:s marker framgick inte. Ibland kunde ett litet "Torp" ange att det var en egen byggnad (utöver huvudbyggnaden) på fastigheten 5/28 mtl men inte i samtliga anteckningar.

Under alla omständigheter blir det spännande att försöka komma fram till vad, den av Mattias upptäckta, ruinen har haft för funktion!

Vasabygget 1842

visas på ovanstående karta och hela Vasabyggets ägor.

Nu visas vägarna (markerade i grönt) mot Skäggestorp och Månstorp samt en infartsväg förbi Vasabygget 1:2 (nuvarande postlåda 206) till två hus (röda pilar) vid gränsen mot Karsholms ägor. Denna, numera nästan försvunna väg i skogen, räknades ännu 1945 (skrolla ner) som en "samfälld väg" med servitut  att "Med det avstyckade området följer rätt att begagna därinom belägen del av samfälld väg." "Samfällt" betyder rättighet, som innehas gemensamt av flera, dvs alla som bor i Vasabygget.

Både Skäggestorp och Månstorp hörde ju till "Länet", dvs förläningen som greve Wrangel fått. Därmed borde de gemensamma ärendena för arrendet medföra kontaktvägar med "Länets" gårdar.

Vägen till Skäggestorp (Den gröna delen längst ut till höger i bilden) är numera reducerad till en stig och brukas - förmodar jag - inte längre i någon större utsträckning.

De röda pilarna pekar på dåvarande bostadshus i Vasabygget; Vasabygget 1, 2 resp. 3. De två längst upp till höger markerar numera försvunna bostäder, varav den ena låg på Karsholms marker (här bodde den riksbekante uppviglaren Tullberg) och den andra var en backstuga eller "jordbo(de)n" som det stod i kyrkoböckerna.


Vasabygget 1865

1865 publiceras en officiell karta (Källa: Generalstabskartan publicerad 1865 av Topografiska Corpsen) över Sverige.

På ovanstående utdrag över området kring Vasabygget kan man se standardiserade kartsymboler för vägarna.

Än så länge har jag inte lyckats identifiera vägsymbolerna, men en förmodan är att vägen (i övre vänsterkanten) mellan Oderljunga och Heljalt utgör en s.k. Kungsväg d.v.s. en huvudväg inom Sverige. Kanske kan man även beteckna den som en allmän väg vars skick bekostades av staten.

Vägen mellan Heljalt och Karsholm är enkeldragen, men tjockare än andra enkeldragna vägar. Den utgjorde då den s.k. kyrkvägen och var förmodligen i bättre och/eller bredare skick än de smalare dragna vägarna.

Inom Vasabyggets område är de (i stort) nuvarande vägsträckningarna smalt dragna. Förmodligen i sämre skick än nyss nämnda vägar. En förklaring kan ju vara att trafiken på dessa vägar var gles.

Olof Olsson, som föddes 1855 i soldattorpet i Vasabygget, gick i skolan där under 1860-talet.

Han beskriver vägarna under andra hälften av 1800-talet i Vasabygget i en intervju 1936, då han var 81 år gammal: "Vägarna till skolan i Vasabygget voro ofarbara om man jämför dem med nuvarande vägar. Då Kyrkoherden skulle bevista examen brukade han komma ridande till skolan."


Vasabygget 1872

Ovanstående är ett utdrag från kartan "Christianstads län" tryckt av "Lithografiska Aktie Bolaget i Norrköping". Märk att Oderljunga kyrka är felaktigt placerad väster om Oderbäcken/Bäljande å! Samma felaktighet för Perstorps kyrka. I detta fallet söder om "riksvägen" och inte norr om.

Här har man endast tagit med "vältrafikerade" (vad det nu innebar) vägar i Oderljunga socken. Vasabygget befinner sig ungefär vid "g" i ortsnamnet "Oderljunga" och de närmaste vägarna (norr) är från Bälinge, över Amnabygget, till Röke. Närmast söderut är vägen söder om Oderljunga- Skogsbygget - Månstorp - Angsbygget - Misterhult vid Torup-Röke-vägen.


Vasabygget 1926

Ovanstående "Häradsekonomisk karta" skiljer sig inte mycket från 1865 års karta då det gäller vägsträckningar.

Småförändringar av vägen mot Karsholm, en större uträtning av vägen mot Månstorp och en reducering av den föregående Vasabygget - Skäggestorp-vägen till stig. Gården Skäggestorp 3:26 (Se kartan från 1926!) har fått en  vägmarkering från gården till Skäggestorp.

Byggandet av skolan i Vasabygget 1895/96 innebar att eleverna fick ta sig till och från skolan från hemmen i kringliggande lantbruk, torp och småsamhällen.

Torvbrytningen vid Köpingemyr startade 1902, järnvägsspår till brytningen lades för transport av torv (Se högerkanten av kartan!) med anslutning till järnvägen i Perstorp och Rågmyren inkluderades i brytningen. Anställda för torvbrytningen rekryterades i närheten och dessa fick själva ta sig till arbetsplatserna. Följdaktligen borde trafiken (gående, cyklande, hästekipage, motorcyklar, bilar, lastbilar) på vägarna kring Vasabygget ha ökat rejält sedan 1872. Trafiken Karsholm(Rågmyren)-Vasabygget-Övre Månstorp vidare mot Köpingemyr kunde vara aktuella och sträckningen prioriterades förmodligen beträffande vägunderhåll.


Långe hunds sladd

Fotot visar Harry Eriksson från Perstorp, vid sin "sladd" (väghyvel) Munktell modell C1, som var en hybrid mellan en lastbil och en traktor. Om Harry - kallad "Långe hund" - var långt hemifrån vid arbetsdagens slut körde han hem på lättmotorcykeln, som hängde på ena sidan av väghyveln.

Bilismens framväxt under 1900-talets början medförde snart att den i princip medeltida väghållningsorganisationen inte längre kunde bibehållas.

Genom 1934 års väglag upphörde naturaväghållningarna och 170 väghållningsdistrikt skapades i Sverige. Vasabygget tillhörde nu Norra Åsbo Vägdistrikt. Distriktet sammanföll med Norra Åsbo Härad, dvs nuvarande Perstorps, Klippans, Örkelljunga och Ängelholms kommuner.

Det tunga, manuella arbetet med att få grusvägen slät och fri från "potthål" ersattes nu med "sladden", där endast en man krävdes för att sköta arbetet.

Fotot är taget av "pågen" Gunnar Johansson på Vasabygget 1:2 (nuvarande postlåda 206) och en del av ovanstående text är citat från bildinformationen.


Vasabygget på 1930-talet

1930-talet innebar att rätning av tidigare krokiga vägar för den framstormande bilismen ökade kraftigt i hela Sverige.

Vägen mellan Röke, Karsholm och Perstorp var numera allmän väg, dvs en väg som underhölls av Norra Åsbo vägdistrikt.

På kartan ovan visas med blå, streckad linje, en uträtning av vägen som planerades i slutet av 1930-talet. Denna uträtning blev dock inställd på grund av markägarens - Erik Pettersson - egenmäktiga tilltag att rycka upp de utstakade markeringarna för vägdragningen. Dispyt med vägkassans personal följde, men uträtningen av vägen över Erik Petterssons mark blev aldrig av.

Den röda linjen visar en del av vägsträckan Vasabygget - Heljalt, som då var en enskild väg (dvs sköttes av markägarna kring vägen) med statsbidrag. "Enskilda vägar med statsbidrag", som var en särskild avdelning av vägväsendena inom länet, innebar att enskilda vägföreningar kunde få upp till 30% statligt bidrag till underhållskostnader och även till inköp av nya vägmaskiner, som underlättade vägarbetet. Kravet var då att skötseln av den enskilda vägen godkändes av länsschaktmästaren vid en årlig besiktning. På 1940-talet, då vägväsendet förstatligades, ändrades titeln "länsschaktmästare" till "övervägmästare".

Vägsträckan Vasabygget - Heljalt hade beteckningen L 73.

Källa: Dåvarande länsschaktmästaren Axel R. Svenson, Klippan, född 1899.


Enskilda vägen L73 med statsbidrag Vasabygget-Heljalt

Ovanstående bild är ett utdrag från övervägmästarens för enskilda vägar i Kristianstads, Hallands och Malmöhus län, Axel R. Svenson, född 1899, diariebok över inkomna skrivelser.

Om man läser på den streckade raden: 1945, med ärendets nummer 1134, ankomstdag den 8 november och svarsdag den 31 december, angående väg nummer, skrivelsen kom från Vägförvaltningen i Kristianstad län, angående statlig procentandel av kostnad för underhållsarbete. Tidigare skrivelse med ärende nummer 413.

Det gäller alltså vägen från T-korsningen i Vasabygget mot Heljalt, numera allmän väg.


Enskilda vägen L73 med statsbidrag Vasabygget-Heljalt

Ovanstående karta är ett utdrag från övervägmästarens för enskilda vägar i Kristianstads, Hallands och Malmöhus län, Axel R. Svenson, född 1899, karta över enskilda vägar med statsbidrag för åren runt 1945.

Den röda pilen pekar mot beteckningen, 73 (L 73), för den enskilda vägen med statsbidrag mellan Vasabygget och Heljalt, numera allmän väg.

Vägen sköttes av en vägförening vars styrelse bestod av markägare intill vägen, dvs ungefär samma inriktning som vägar hade för flera århundraden sedan. Det borde vara i markägarnas intresse av att hålla "sina" vägar i gott skick.

I detta fallet - enskild väg med statsbidrag - krävde den statliga vägmyndigheten att 1. trafikmängden (mättes före bidragsberättigande) bestod av fler än markägarna, 2. en gång om året besiktigades vägen av övervägmästaren för enskilda vägar samt 3. om besiktningen var godkänd efter ev. korrigeringar så fick vägföreningen betalt för 30% av sina årliga kostnader för väghållningen. Dessutom fick vägföreningen köpa vägmaskiner eller vägverktyg till rabatterat pris.


Stora planer på 1930-talet på ändringar av den allmänna vägen Vasabygget - Perstorp

Längre upp på denna sida (Rubrik "Vasabygget på 1930-talet") beskrivs hur vägförvaltningen hade planer på att räta vägen mellan f.d. militiebostället och gränsen till Månstorp.

Vägarna till Vasabygget är 1. från Heljalt, 2. från Karsholm och 3. från Perstorp.

Vägarna från Heljalt och Karsholm har - i stort sett - varit desamma sedan den första kartan över Vasabygget från 1819 med vägar angivna.

Däremot tycks vägen från Perstorp ha varierat, både i praktiken och planerat.

Kartorna från 1800-talet visar att vägen från Perstorp gick över Skäggestorp. Denna väg är idag reducerad till en stig över åsen vid Vasabygget 1:18 (postlåda 303) till Skäggestorp. En alternativ väg till Perstorp gick över Tosteboholm mot Källstorp. Denna sträckning är lika lång som den allmänna vägen mellan Vasabygget och Perstorp, men är en grusväg samt krokigare och tar på så sätt längre tid att köra.

Någon gång under senare delen av 1800-talet användes den nutida asfalterade vägsträckningen mot Perstorp.

Under 1930-talet omvandlades en stor del av Sveriges vägnät. Nu byggde man för den framväxande biltrafiken. De tidigare krokiga vägarna - anpassade för hästtransporter - rätades och breddades efter bilens "krav" på jämnare och snabbare underlag.

Tidigare vägars snirklande runt stora stenar och backar kunde nu ändras med hjälp av maskiner i stället för tunga dagsverken för vägarbetare.

En ny sträckning av den allmänna vägen från Nedre Månstorp (Se den vänstra kartan ovan!) till anslutningen vid den gamla vägen vid Spjutseröd, nära Perstorp, planerades.

Av någon anledning genomfördes aldrig denna vägsträckning och jag har inte lyckats finna någon dokumenterad förklaring till detta. Bli inte förvirrade av att kartan med den planerade vägsträckningen har årtalet 1864! Det är nämligen underlaget för kartan som är från 1864. Därefter - på 1930-talet - har kartritarna lagt in den planerade vägsträckningen.


Sveriges väghållningshistoria i årtal.


1700-talet

1734 Efter ca 50 års arbete utges en ny lag för Sverige med bl. a. detaljerade bestämmelser om väghållningen samt en ny gästgivareordning med bl. a. tillämpningsföreskrifter om väghållningen. Rätten för väghållare till grustäkt fastläggs. Första gången grusning uttryckligen föreskrivs. Vägvisningen får sin slutliga utformning för två sekel framåt.

1745 Carl von Linne ritar den första bilden av en sladd i sin dagbok under sin Ölands- och Gotlandsresa.

1762 Vägkantstödet eller "vägarnas stensättande på sidorna" behandlas i riksdagen.

1765 Först efter det år 1628 inrättade lantmäteriet kom så småningom lantmätarna att utföra vägdelningsförrättningar men då brist på lantmätare inträffade medgavs att vissa andra kunde förordnas att göra förrättningen.

1786 Frågan om jordbrukens tunga väghållningsbörda och en rättvisare fördelning av denna tas för första gången upp i riksdagen men avslås.

1790 Gustaf III utfärdar den för vinterväghållningen banbrytande förordningen om vinterväghållning genom snöploglag.

1792 Den troligen äldsta konstruktionsritningen till en snöplog publiceras i Vetenskapsakademiens handlingar.

1800-talet

1802 Den ovillkorliga rätten till grustäkt inskränks och begränsas till vägunderhåll.

1803 Resenären Linnerhjelm omtalar en kullerstensbeläggning utanför Kristianstad.

1834 Första gången det föreslås i riksdagen att staten skall överta vägunderhållet.

1839 Fritz von Dardels teckning från en resa i Skåne under tjällossning. (Se ovanstående bild!)

1841 "Kongl. Styrelsen för Allmänna Wäg- och Wattenbyggnader" bildas till vilken statens intressen i alla allmänna arbeten sammanförs vilket sker den 6 augusti.

1854 Vägen Malmö - Lund makadamiseras varmed metoden med den vattenbundna makadambeläggningen kom i bruk i Sverige.

1857 Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma om grind skall vara avlyft de årstider den inte behöves.

1860 Den första gatstensbeläggningen med huggen storgatsten utförs i Stockholm.

1864 Förbud mot uppsättande av grind över vägen utan länsstyrelsens tillstånd på lands- och häradsvägar.

1880 Fällbommen vid järnvägskorsning kommer i bruk.

1882 "Kongl. Styrelsen för Allmänna Wäg- och Wattenbyggnaders" namn ändras till "Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen" och organisationen utvidgas.

1900-talet

1902 Enligt Televerkets instruktion skall stolplinjer placeras så nära vägen som möjligt.

1903 Kungliga Automobilklubben (KAK) bildas och bedriver en mycket aktiv verksamhet för väghållningens modernisering.

1907 Statsbidraget höjs till 15 % av den uppskattade kostnaden för barmarksunderhållet in natura. Lag om bredden på hjulringar på hästdragna arbetsåkdon på landet utfärdas.

1908 Den första gatstensbeläggningen med huggen smågatsten utförs i Stockholm och i Göteborg.

1909 Det första automatiska ringverket anbringas vid järnvägskorsning.

1917 Den första ljud- och ljussignalen anbringas vid järnvägskorsning.

1918 Statsbidraget höjs till 30 %.

1922 Automobilskatt införs.

1923 Den första betongbeläggningen på landsväg utförs i Stockholmstrakten. Den första motordrivna väghyveln importeras från USA.

1925 Dammbindning med sulfitlut börjar. Den första trafiklinjemarkeringen - med vit smågatsten - utförs på en kort sträcka på södra landsvägen vid Örebro. Kemisk ogräsbekämpning med natriumklorat börjar, men i ringa omfattning.

1926 Den första landsomfattande trafikräkningen utförs.

1927 Generellt förbud mot grind över allmän väg.

1928 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påtalar att det sätts upp för många varningsmärken.

1930 Den stora smågatstensepoken varade under hela 1930-talet. Den första trafiklinjemålningen på väg utförs på Södertäljevägen utanför Stockholm.

1932 Misslyckade försök med oljor som dammbindningsmedel.

1934 Lag om allmänna vägar och lag om vägdistrikt utfärdas och träder i tillämpning 1937.

1935 Sista valvbron av sten byggs på allmän väg.

1936 En stor grundläggande trafikräkning utförs.

1937 De 368 väghållningsdistrikten avvecklas och ombildas till 170 vägdistrikt.

1939 Det andra världskriget utbryter, bilskattemedlen sinar och vägunderhållet dras ned på sparlåga.

1940 Till följd av gengasdriften införs slaggningsplatser vid vägarna och renhållning av dessa.

1942 Riksdagen fattar principbeslut om väghållningens förstatligande snarast möjligt.

1944 Staten övertar väghållningen med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som väghållare. Verket övertar 835 st lastbilar och 1100 väghyvlar från vägdistrikten.

1945 Kemisk ogräsbekämpning med fenoxisyror börjar.

1946 Svinesundsbron invigs.

1947 Kantstolpar av trä med reflexfilm börjar användas.

1948 Kemisk buskbekämpning med fenoxisyror börjar i stor skala.

1949 De första försöken med halkbekämpning med salt görs i Västmanland.

1950 Flygvapnet hjälper vägverket med väderleksprognoser för vinterväghållningen.

1952 Verkets informationsverksamhet till allmänheten tar sin början med anledning av erfarenheterna från 1951 års tjällossningskatastrof.

1953 Naturgruset som grusvägbanematerial utkonkurreras av krossgruset och upphör helt att användas 1953. Nya försök med oljor som dammbindningsmedel misslyckas men leder till oljegruset, vilket blev vägunderhållets största rationalisering. Opinion mot besprutning med fenoxisyror börjar. Första motorvägen, mellan Malmö och Lund, invigs.

1954 Vägbeläggning med smågatsten upphör.

1955 De första anvisningarna för placering av snöstakar utges.

1960 Motorvägen Vätterleden invigs. Tjörnbroarna invigs. SMHI åtar sig att ge snö- och halkvarningar i TV:s väderleksrapporter.

1961 Enbuskar överges som material för stickbuskar vid kantmarkering för snöplogningen.

1966 De första anvisningarna för kemisk buskbekämpning utges.

1967 Verket omorganiseras till Statens Vägverk.

1972 Ölandsbron invigs.

1975 Lagen om bilskrotning.

1980 Tjörnbron påseglas och rasar.

1981 Nya Tjörnbron invigs.

1983 Verkets namn ändras till Vägverket.

1990 Omfattande arbete med omorganisation av Vägverket inleds.

1991 Allmänna vägnätet 13 400 mil. 11 700 broar på statsväg nätet, 47 st färjeleder. 684 lastbilar, 462 väghyvlar. 8 000 anställda inom Vägverket.

1992 Ny organisation av Vägverket träder i kraft. Division Väghållning och Division Produktion inrättas. 

Källa: "Historiskt om väghållningen i Sverige", Vägmuseet, Vägverket